Jag skrev till dig igår. Ett brev jag aldrig komma kunna posta och ord du aldrig kommer få läsa. En saknad så stor att jag inte hittar plats för någon annan i mitt hjärta.

 

Kärlek följt på 19 år. En kärlek jag kommer bära med mig ända till livets ände. Jag målade hela min värld med materiella ting, dämpade smärtan och vägrade känna efter. Jag har skrivit mina egna regler och ingen fick ändra på dom.

 

Det känns nästan ännu sämre nu än tidigare. Jag trodde att saknaden efter någon skulle lätta med tiden, men ack så fel jag hade. Mina känslor och min åtrå efter dig växer för var dag som går.

 

Jag tog första bästa vägen ut, när någon bad mig tänka om. Jag skulle inte ens vara hälften utan det jag gör. Du har ditt eget facit, för rätt och för fel.

 

Jag hade slutat prata, jag var så van att stänga av. Du frågade vem som förstört mig och jag gav dig inget svar. Jag tog allting förgivet, jag måste varit någon annan innan jag lärde känna mig själv.