Du där! Ja, du. Du som lyssnar. Du som finns här. Jag har en sak jag vill säga.. Och så fort de orden snurrar i mitt hjärnkontor så stannar det bultande röda.

 

Var kom alla dessa nya färger ifrån? De som målar min värld med en palett likt Da Vinci's.

 

Jag tänker så att allt det förflutna hinner lägga sig på is. Ska jag? vågar jag? Tid är allt. Men när är det rätt och när är det fel? När ska man ta ett steg framåt och när ska man backa?

 

Livets alla stunder med vinst handlar om att ge om ta. När det är rätt så är det lätt brukar de säga. Men vad om all dessa spänning kan skapa något fantastiskt? Vad om jag hela mitt liv trott att jag gått en väg skapad för mig egentligen varit fel väg? Hur ska jag någonsin veta? Och hur ska jag någonsin våga mig upp igen?

 

Det är ett val vi gör med endast våra hjärtan att vägleda oss. Genom alla misstag och genom all ånger så tar vi oss upp, med hjälp av all den varma kärlek vi har runt omkring oss.

 

Jag lovade mig själv att aldrig någonsin tappa tron. Trots det att jag pendlat mellan att vilja och ha flytt så finns jag någonstans där igen. Jag har hittat det som definierar mig. Den jag är stolt över att kalla jag. Och där finns inga om och men. Det finns bara säkert, förvarat, inlåst. Det är tryggt!

 

Det är en trygghet att veta vart man har den där känslan man alltid fasat för att känna. Den där sprudlande oron över "men vad om..?":

 

Vi får lova oss själva att aldrig tappa tron på det mest magiska under i hela världen. Att aldrig tappa bort oss själva i tron på någon annan. Jag vet ingenting om imorgon eller dagen därpå. Allt jag vet är att nu, idag, så känns allting som det borde vara.