Not even bullets can stop me now.

Jag känner en våg av avsky då jag analyserar angående det förflutna. Jag känner mig skamsen då jag kommer fram till att jag låtit mig själv förlora. För första gången på en väldigt lång tid så tillåter jag mig själv att känna alla känslor som byggts upp inombords.
 
Ilska skapad av illusioner från drömmar om en perfekt framtid. Jag vet att tiden läker alla sår. Men att hoppas och att behöva stänga igen ännu en gång kommer nog göra sitt.
 
Jag tror att vi kan bli känslomässigt störda. Jag har i sådan lång tid levt på sorg. Någonstans så hittade jag ett ljus som jag trodde förde mig  i rätt riktning. Så som många gånger förr så låter jag hoppet ta över mitt sunda förnuft.
 
Jag känner mig splittrad över det faktum att det finns något fantastiskt som jag inte kan ta på. Jag vågar tro på stordåd för att jag en gång upplevt det.
 
Men när man vandrar längs stigen tillsammans med någon som satt upp väggar mellan vad som är, vad som hade kunnat vara, och vad som aldrig kommer  att bli så känns det ganska hopplöst.
 
Den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta här någonstans. Det var längesen jag kände för att fly tillsammans med mina tankar. Det var längesen jag kände för att vilja stänga av. Det är så mycket tankar som florerar och så mycket jag vill vräka ur mig.
 
Men här är du och här är jag. Det är omöjligt att penterera sig igenom en stenvägg med ett hundratals soldater. Det här är jag. Är det här allt vad livet kommer att erbjuda? Jag skäms. Jag är missnöjd. Jag är arg.
 
- Ett försiktigt glädjerop.
 
 
"Alla drömmar vi har drömt, det vackra som vi nästan glömt. Finns kvar och vi kan inte längre ljuga. Du ropar och jag hör din röst, du har de ord som ger mig tröst."
 
Sådana gripande känslor viskar nu farväl.
 
Ett naket och ett enkelt hejdå!


Alla kommentarer som anses kränkande mot mig eller mina nära tas bort.
Kom ihåg att ingen är anonym, alla IP-nummer loggas.

Namn:
Spara uppgifter?

E-post: (publiceras ej)

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0