Vi väljer att blotta våra hjärtan och våran själ med de vi finner trygghet hos. De som speglar en stor kraft av värme och mod. Det finns alltid en risk för att falla och med någon som håller en om ryggen så kan vi falla utan rädsla.

 

Jag kom till insikt med något underbart. Något som frigjorde allt det tunga som satt sig som en mur mellan verklighet och dåraktighet. Jag känner någon så vis. Klok och godhjärtat. För att citera - "Att bli lurad och att lura innebär två helt olika saker. Men om man vet att man blir lurad och ändå tror något annat,. Då lurar man sig själv."

Vi är beredda att korsa eld och vatten för de människorna vi älskar. Men vart går gränsen vid dåraktighet? När har vi passerat månader av flörtande tills det bara blir pinsamt och deprimerande?

 

Vi spelar gärna varandra för att det är spännande. Det är spännande att testa människor. Och det är spännande att se hur långt människor är villiga att gå för att behålla de dom håller kärt. När är det dags att passera? Blicka bakåt och aldrig någonsin besöka samma onda väg igen.

 

Jag har börjat genomskåda vissa människor. Jag skäms för min egna idioti och påminner mig själv vad jag strävar efter. Jag har alltid vetat att jag är starkast ensam. Jag behöver ingen annans hjälp, jag har alltid klarat mig själv. Och saken är inte den att jag inte vågar be om hjälp. Utan jag är lite av vad ni kan kalla en ensamvarg. Jag föredrar att vara ensam. Min tid är så dyrbar- Och jag spenderar den helst med mina tankar, papper och penna. 

 

Jag blir så varm inombords av godhjärtade människor. Jag känner någon likasinnad, någon som jag känner med och för. Någon som delar mina hemligheter och min sorg. Min lycka och stor del av mina dagar.

 

Vi kan inte spela på varandra för all tid framöver. Ibland måste vi sätta punkt och blicka framåt. Det är så lättnad känns. Det är såhär jag lever. Och ingen ska någonsin få säga hur jag ska leva mitt liv.

 

Superhjältar, familj och en oändlig massa kärlek!

-