Det är sällan jag sätter mig ned, tar tid, andas ut, blottar min själ och bara kastar mig in denna skrivande värld.

 

Jag älskar det, men ingen tid är given. Jag har det, som handen i handsken när jag är påväg att trilla in i drömmarnas land och på morgonen är det som att inget av den geniala som då existerar finns kvar i mitt system.

 

Det är som att min kropp stöter ifrån all ondska, all sorg, allt sånt som bör få komma ut. Men jag kan inte behålla det. Det är som en anorektiker med mat. Jag kan inte behålla min ord- Dom är försvunna.

 

Min fantasi har försvunnit, men lyckan till skrivandet är där då jag ser det röda glaset som ropar på min själ. -"Sluka mig, låt mig få dig att känna, låt mig få ditt adrenalin att sprudla från topp till tå och ända ut till fingerspetsarna".

 

Jag har gått genom livet med en övertygelse, att jag satt något spår som har haft betydelse.

Aldrig besvarad, aldrig tillmötes, en kärlek så varm, utan den, vilket öde.

Från vinter till vår, sen sommar till höst, trots att tiden var svår så gav kärlek tröst.

 

Hjärtan som slår, vi står där vi stod, jag minns det som igår, första gången du log, som att jag snubblade pladask på marken och bara dog.

  

Du var ung, jag var yngre när vi sågs första gången, rusade förbi mig snabbt på perrongen. Blev hjälplöst förälskad, obeskrivligt tagen, som om jag låg ner på marken och blev slagen. Du betraktade mitt hår då det fångades utav vinden, som att svimma på en bergstopp utav svindel, sen den stunden satt jag fast i ett nät, förtrollad, bunden, tappade hjärtat i knät.

 

Kunde inte tänka logiskt eller sunt och för varje sekund som det inte fanns så blev det tugnt, började sakta uppvakta på avstånd och brev, men det spelade ingen roll vad jag skrev, du hade inte fastnat än, inte fattat än, vilken kärlek som fanns att bara hämta hem.