Jag spelar upp honom varenda gång jag kommer vilse. Hans toner, hans röst och hans kärlek leder mig rätt upp på stigen igen. Jag har alltid föredragit att vara ensam och kanske är det så att det är min mening i livet.

 

Jag kan inte låta bli att fundera om min plats här är till för att vägleda andra. Hjälpa de som har de svårt, lösa problem och finnas där för att lyssna. Tankarna är på så många olika platser och jag försöker att inte tvinga mig själv att göra sådant som jag inte vill.

 

Men ibland kommer vi till den punkt i livet då vi måste släppa allting runt omkring oss och fokusera på punkten i vårt liv. Sortera bort allt oväsen runt omkring och bara omfamna oss med det underbara vi har rakt framför.

 

Det finns alltid en väg ut. Och om vi väljer den lätta eller den svåra vägen är helt och hållet upp till oss. Men vi kan inte tråna i oändlighet. När vi har sanningen svart på vitt så är det dags att vakna upp och ge sig av.