The end.

Jag ser en glimt av hopp i ögonvrån. Hans hjärtat börjar sakta pulsera igen efter dagar av lidande. Solen skiner och jag vaknar upp. Du var bara en dröm. Ett hopp. Ett ansikte. En själ och en kropp. Under de mörkaste tider så tar vi till med drastiska åtgärder.
 
Låt mig gå. Låt mig få finna orsaken till att vi inte bör minnas. Det som var och det som är. I skuggan väntar han, som ett svart mörker lägger han sig över det bultande röda. 
 
Jag har väntat på den här stunden. Väntat på att nuet ska springa ikapp, slå mig till ro, låta mig ta in. Avundas, ångra och motiveras. En ensamhet som tär på tankarna och allt jag kan gör är att lyssna till de långsamma klockslagen.
 
Varje sekund påminner mig. Sliter själen itu och nu står du där och stirrar tillbaka på din egen spegelbild. Fylld av ånger, fylld av hat och ovetande om det som fanns att hämta.
 
Bryt mina steg. Korsa mina vägar, men aldrig någonsin är du välkommen in igen. Vi har tappat all kontroll. Det är omöjligt att tämja det lejon som aldrig sover. Det odjur som väcks inom oss av blotta tanken av det okända.
 
Vi är inte så olika du och jag. Bakom varje karaktär så finns ett ansikte, en mening. Vad är din?
 
 


Alla kommentarer som anses kränkande mot mig eller mina nära tas bort.
Kom ihåg att ingen är anonym, alla IP-nummer loggas.

Namn:
Spara uppgifter?

E-post: (publiceras ej)

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0