Jag älskar hur han överraskar mig.

 

Som en liten knack på axeln.

- Hej! Det här är livet.

Jag kan inte låta bli att nypa mig själv ibland. Ett sätt att vakna upp. Hur ska jag annars veta att jag lever? Det verkliga är en dröm.

 

Hur kunde jag någonsin se detta komma? det kan jag inte. Och jag kan inte ignorera att monster cirkulerar runt oss. Pentererar sig in i våra samveten, våldtar våra drömmar, tar ifrån oss allt hopp och lämnar oss för att blöda ur all ångest.

 

Känner du igen dig? Känner du igen den mörka man du mött? Han. Som berövat dig av allt gott.

 

Någon som fick dig att känna dig liten, misslyckad och på alla plan otillräcklig. Det är honom! Inlåst i en bur, ondska som tagit över.

 

Jag känner mig oftast hopplös i ditt sällskap. Som att inga ord i världen någonsin räcker till. Men att blicka upp mot stjärnorna ger dig hopp. Det ger dig styrka att gå i rätt riktning. 

 

En hopplöshet av hjärtekross i ett monster. Någon med ett vridet psyke. Någon som lever för att manipulera. Det må vara så att du inte ser. Men jag ser. Jag ser hela dig och jag älskar dig.

 

Jag är rädd.

 

Jag är rädd för vad som kommer hända. Det spelar som ett dominospel i mitt huvud och jag väntar bara på den sista pjäsen som kommer falla. Kommer det vara du eller honom?

 

Jag vill inte se. Men jag måste.

 

Vem tvingar mig?

 

Livet.

 

Vänskap.

 

En villkorslös kärlek. 

 

Glöm aldrig bort vem du är. Vad du kan ådstakomma. I alla lägen, är jag din. Din familj!