Till dig, du okända.

Jag hör lysande skrik utanför mitt fönster. Kroppar, fyllda med alkohol. Ovetandes om att de kommer vakna upp med ångest.
 
Musik som pumpar genom ådrorna, kyssar av främlingar och ett främmande ansikte när morgonen låter dig att vakna.
 
På något sätt tycker jag det är ironiskt. Hur vi kan finna trygghet i att varenda lediga stund kasta oss ut på äventyr. Sånt gör mig vettskrämd. Att inte kunna vara nära de människor jag älskar.
 
Jag har förrut alltid varit otroligt impulsiv och en stor del av mig är fortfarande det. Men efter att ha fått bevittna hur pass mycket världen förändras så är jag rädd. Jag är rädd för vad som komma skall.
 
Vad människor är kapabla till. Människor som låtsas var din famil, din vän eller bara någon som står dig väldigt varmt om hjärtat. Vem är dom egentligen. Vem är du? Och vem är jag?
 
Jag har funnit mig själv i den här situationen förrut. Fylld av rädsla, fylld av ånger och ovetandes om vad som kommer härnäst. 
 
Bekvämligheten med att ha någon är att man för det mesta känner sig beskyddad. Som barn och som vuxen. 
 
Men vad händer om världens utveckling av människor styr åt fel håll? Komma alla ondska ta över eller är vi starkare än så? 
 
Vad händer om all förlåtelse i världen utplånas. Vem ska rättfärdiga våra misstag när vi inte är tillåtna att göra det själva? 
 
Förlåt! Att jag aldrig någonsin sagt förlåt. 


Alla kommentarer som anses kränkande mot mig eller mina nära tas bort.
Kom ihåg att ingen är anonym, alla IP-nummer loggas.

Namn:
Spara uppgifter?

E-post: (publiceras ej)

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0