Jag vet att jag gick för långt. Men ibland kan jag inte låta bli.

 

Jag måste testa människor och ibland händer det att jag hamnar i den situationen då det gått för långt. Jag har en oerhörd stolthet som man inte knäcker på några sekunder. När jag bestämt mig för något så är det skrivet i sten.

 

Vissa människor har en speciell inverkan på mig. Att kunna påverka och övertyga. Det är er jag testar och med handen på hjärtat så ber jag om ursäkt för allt det fruktansvärda. För vad jag trodde stod skrivet i sten.

 

Jag var tvungen att lätta på hjärtat, gå över gränsen och beröva någon av deras tillit. Likaså som jag känt att jag blivit berövad av min.

 

Jag är ledsen att saker och ting behövde gå så långt. Att jag nu idag känner mig livrädd för att närma mig platsen som jag tidigare kallade ett hem.

 

Men jag har ingen annan att skylla, jag satte mig i den här situtationen så att jag aldrig någonsin kunde ändra mitt beslut att lämna så vackra vänner.

 

Det finns saker kvar att lära för mig, det finns fortfarande misstag kvar att begå. Men jag ville be om ursäkt, för mina orättvisa handlingar och mina orättvisa ord valda i ilska.

 

En människa är sällan ansvarig för allt och jag borde ha tänkt efter. Men jag har alltid känt att jag behövt skydda mig själv och mina känslor. Och aldrig någonsin låter jag människor trampa på mig, utan att få smaka på samma medicin.

 

Men jag vet att denna gång kan jag inte gå tillbaka, jag kan inte förändra vad som är eller kommer att bli. Det är litegrann som karma. What goes around, comes around. Jag är redo!