Det är som att jag förlorat min förmåga att tala. Den senaste veckan har mina drömmar hemsökt mig. Jag har vaknat upp svettig, med hjärtat i halsgropen och behövt nypa mig själv i armen för att kunna ta på verklighet.

 

Jag vet att vi inte ses här ofta, men syftet av denna blogg är inte vad det brukar vara. Jag har blivit mer självständig men också mer avskärmad. Jag vill längre inte blotta min själ. Jag vill längre inte känna mig nära något.

 

Det är som att någon dragit mattan under fötterna på mig och jag ligger där livlös på det kalla golvet. Jag kan stirra ut i det svarta i timmar och inte känna mig tvingad till att byta position.

 

Jag har hunnit stänga av. Och det är dom stunderna som jag är eftertänksam. Jag blåser chanser av fina relationer, finner lycka i bubblet och på det bultande dansgolvet så finner jag ny identitet. Jag har aldrig varit en sådan som trånat eller sänkt garden.

 

Jag har kunnit erkänna mina misstag, stolt tagit på mig ansvar för mina handlingar och sedan låtit ödet ta hand om resten. Ni som känner mig, ni vet att jag är en hopplös romantiker.

 

Men jag kommer aldrig bli den tjejen. Jag kommer aldrig vara hon som lever för din närvaro. Jag kommer alltid vara jag, tillsammans med mig själv i nuet, i mörkret, tillsammans med mina ord.

 

Jag har hela mitt liv fått försvara mig inför människor livliga fantasi och missbedömande. Jag har alltid tagit hand om mig själv, alltid sett mig själv som starkast ensam och aldrig låtit någon rasera det.

 

Jag är i detta nu, äcklad. Äcklad av mörkret inom mig. Äcklad av världen runt omkring. Hur vi som människor vågar kasta vatten på en vacker eld.

 

Och kanske är det inte fult att bedra den man brukade vara. Kanske är jag här för att växa, för att sedan kunna stirra tillbaka på mig själv. Begrunda vad som ligger djupt inuti.