Jag vet inte.

 

Jag vet ingenting om något just nu. Jag vet bara att jag gillar hur vinden dansar med mitt hår. Hur staden får mig att känna mig som fjorton igen. Förjävlig. Liten. 

 

Jag är bara här då jag vågar vara naken. Naken med er och naken med mig själv. Rå, som ett djur inför sitt sista andetag. Jag är som bananflugan i ditt rödvinsglas, redo att dränka mig. Dränka mig i analysering, in i det förbjudna. Redo att släppa ut djuret inom mig.

 

Det är så mycket känslor, men även massvis med sorg. Jag är tacksam samtidigt. För jag är aldrig riktigt ensam. Det är hon som älskar mig ovillkorligt. Även gånger jag inte förtjänar det. En tacksamhet i detta nu som vara förevigt. Hon är det vackraste som finns i min värld.

 

Det känns som att jag jagar någonting omöjligt. Och allt förrut lägger sig som en mörk tyngd över mitt bröst. Jag kan inte låta bli att lägga en tanke på dom. En tanke på något som varit tryggt, fint och magnifikt. Och kanske är det borta. Makten är inte längre min.

 

Jag slänger iväg en tanke till dig pappa. Det känns väldigt färglöst utan dig. Allt runt omkring.

 

Nyheter flyter upp till ytan och du känner hur allt det viktiga blir oviktigt. Allt det som en gång var genuint känns inte längre möjligt. Inget känns längre hoppfullt. Och det kanske låter mörkt. Det känns vidrigt.

 

Delade hemligheter utspillda bland människor utan ansikten. Förråd.

 

Allt ansvar för livet som vuxen känns som en spark i sandlådan. När sprang livet förbi? när slutade vi att vara förlåtande, goda och ärliga?

 

När sög livet ur allt sunt förnuft?

 

Men kanske är det sorgligt och ledsamt när det behöver vara. Som en detox för själen. Alla känslor på en och samma gång. Det känslor du behöver få ut ur ditt system för att kunna känna dig ny igen.

 

Och under tiden får jag låta vinden dansa med mitt hår. En stad definierar inte mig, inte heller människorna i den.

 

Jag tog första bästa vägen ut och jag skulle inte ens vara hälften utan det jag gör.

 Jag har slutat prata, jag är så van att stänga av. Du frågade vem som förstört mig och jag gav dig inget svar.

 

Kanske imorgon. Tiden är en plåga som uträttar alla önskade svar.

 

Det är min tid. Så inga löften. Inte idag!