So we meet again.
Ja, jag blev förälskad i dig.
Och kanske jag fortfarande är.
Ingen har någonsin förhöjt sådan angelägen kapacitet av fysisk känsla inom mig.
Jag skär ut dig eftersom jag inte kunde stå att vara en dagslända.
Innan jag ger dig min kropp, måste jag ge dig mina tankar, mitt mörker och mina drömmar.
Och du var inte menad att ha något av dem.
För när mörker faller så är varenda ljusa vrå som låst. Varje stråle av solljus kan inte penetrera sig igenom de känslomässiga tegelmurar du satt upp.
Och kanske drabbar det endast den med det bultande röda?
Jag känner skam för hur jag låtit mig själv målas upp av människor. Konst skapad i den suddigaste dimman. Jag har låtit dom klä av mitt inre, mina mest intima hemligheter.
För att sedan kunna måla mig utan och innan och kunna säga att - "Det där är du".
Inget av det var egentligen jag. Det där fantastiska jag som bara jag vet att jag kan vara. Och egentligen är det ingen idé att tråna efter ett accepterande. Alkohol gör mig dum när själen känner sig blå.
Och kanske var det en fin vänskap som hade kunnat blomma. Men jag är exakt likadan. Stoltheten är min värsta fiende, men även det som klär mig bäst.
Jag har lärt mig sortera ut skräp och energislukare ur mitt liv.
Och kanske jagar jag en bekräftelse hos mig själv som aldrig kommer bli besvarad. Ibland känns det så ensamt, även i den största folkmassan.
Men jag väljer att ha förtroende. Till dig och till det som ska färglägga min värld med bundna ögon. Tillit till att hoppet övervinner allt.
Trackback
