Kanske är det jag som gett upp.

 

Och kanske gjorde jag det för längesedan.

 

Jag vet inte vart allt hopp om mänskligheten tagit vägen. Och kanske är det så att jag låter min egna stolthet och idioti sätta käppar i hjulet för mig. Jag kan inte låta bli att fundera om jag inte gjort allt jag kunnat.

 

Men min själ den är splittrad och det är få som får se mig så rå.Så sårbar. Så äkta.

 

Det är få människor jag låter komma under mitt skinn, in i mitt hjärta, in till mina mörkaste hemligheter och mina största drömmar. Jag tror.. andas.. Jag vet att jag är livrädd för det bultande röda. Jag har svårt för att acceptera mig svag i någon annans sällskap.

 

-Men visst var han vacker? kan jag tänka för mig själv.

Ett sådant varmt hjärta. Det är få gånger man finner sådant.

 

Jag kan inte låta bli att ifrågasätta mig själv om jag bara jagar det förbjudna eller om jag faktiskt såg något spektakulärt. Jag kan inte avgöra om det är självsabotage, ett sätt att hålla mitt hjärta säkert, men framförallt helt.

 

Att förlora honom var fruktansvärt och jag vet själv att det förändrade mig. Han var inte bara min far, han var även min hjälte. En stor och vacker man, en förebild.

 

Jag kommer nog alltid vara en sån som överanalyserar, men jag kan inte låta bli. Det är bara sån jag är. Lite skör och rå torsdagen den 15 maj 2014.