Stormen hade äntligen passerat inombords och jag har nu kommit till den punkt då jag inte känner någonting alls. 

Ingenting känns längre viktigt. Och jag känner mig för första gången på en väldigt lång tid som min allra första prioritering. 

Och kanske var det inte fult att bedra det förflutna med några veckor av ångest. Kanske var det mitt sätt att treva mig igenom det mörker som lagt sig över staden för att sedan finna mitt egna solljus. 

Jag bryr mig inte längre och allt det tidigare känns så fruktansvärt långt bort. Det är en känsla jag gillar. En känsla av en tomhet så vacker och skör.