För er, föralltid. För längesen.

 

Så många gånger jag startat. Slutat. Torkat tårar. Suttit mig i ett hörn. Stängt av. Klöst efter väggar och sökt efter svar. Sökt efter mening. Sökt efter andning. Jag har alltid vetat att det funnits en poäng med allt som varit. Jag vet att jag alltid varit lojal när jag behövt vara och jag vet att jag valt bort lojalitet när det inte spelat någon roll.

 

Jag har hela livet jagat något jag fann i lågstadiet. Något som gjorde ett sådant intryck på mig att jag lät mig själv definieras av det. Jag gjorde det till ett framtida mål. En vänskap så rå. Så sårbar. Så skör. Men så äkta.

 

En vänskap där vi kunde avsluta varandras meningar. Där blotta blicken till varandra kunde besvara något. En blick som kunde påverka skrattanfall eller blotta synen av en tragisk klädsel på stan. En blick så äkta att jag lät mig själv vara naiv. Så naiv att jag lät ett mörker av min ungdom välja bort en vänskap. En syster. En såndär sälsynt skatt vi endast finner en gång i vårt liv.

 

Därefter har min riktning varit stående mot de jag låter komma under mitt skinn. Ni är få, men ni är fler än önskat. Jag har alltid varit någon med gott självförtroende, god självkänsla och två stabila på jordens yta. Jag har länge blivit trakasserad, hatad och ritad utanför. Det har aldrig påverkat mig. Det har aldrig gjort mig något. Jag har lärt mig utav er. Jag har tagit av er - Styrka. Mod. Och ångest.

 

En ångest som får mig att känna allt levande. Allt det mest fruktansvärda och fantastiska runt omkring mig. Min syster sa en gång att hon kände oro för att lämna mig bakom när hon blickade mot sin framtida resa. För allt jag var i denna stad. För alla som känner att de måste följa mönstret och vara precis som alla andra. Och många av oss känner förmodligen flera gången om dagen att vi inte passar in.

 

Men låt det inte klinga negativt i våra öron. Jag kan säga att vi alla är unika, och det är vi. Men det låter så klyschigt i mina öron. Vi är dom med annorlunda färger på vår palett. Vi är de som målar världen utanför kanterna och skriver sagoberättelserna.

 

Jag vill inte säga att vi är unika. För att det är vi. Och någonstans långt inuti så vet vi om det. Vi måste bara hitta det som gör oss extra speciella. Vi måste försöka hitta vår passion och vårat kall i livet.

 

Jag är ingen krigare. För mig var denna sommaren oerhört mörk. Jag förlorade i roulette, men den stjärnklara himlen spred ett tydligt mönster av förhoppingar.

 

Ni kan aldrig förstå vad jag har fått genomlida. Samtidigt som jag aldrig fullt kan förstå. Men vi är alla här för att lära. Och jag har gjort allt till denna dag för att visa vart jag står. Jag är fortfarande helt bortsprungen. Jag har ingen aning vilken sorts riktning jag vill ta i livet. Vad jag vill göra eller vad min framtid har planerat för mig.

 

Allt känns möjligt för mig. Stordåd, magi och en oas av oändlig kärlek.

 

Så fruktansvärt tacksam att andningen blir tyngre. För den fantastiska  familj jag har. Och det är inte bara sån tacksamhet. Något du säger. Det gör ont i magen. Sån kärlek. Såndär kärlek som smärtar från topp till tå. Bara för att du älskar. Du älskar så mycket. Och familjen är även vännerna du själv väljer. Alla er.

 

Jag finner mig själv så fantastiskt lyckligt lottad. Men jag tycker vi lever i en allt för mörk värld för många få. Vi ser så mycket depression skapad av allt de levande vi har runt omkring oss. Självdestruktivt och trångt. Ibland känns det som att vi allihopa är instängda i en hiss. Vi har intalat oss själva att vi är redo att falla. Falla fritt i det okända!

 

Jag vet att jag varit fruktansvärd sedan den 20110819.

 

Det känns som om.. Det är en känsla. Jag kan inte ens tala om det. Jag kan inte förklara. Det går inte att sätta ord på det. Och jag vet inte om du är grunden till allt. Så stort. Så mycket intryck. Så mycket kärlek.

 

Det känns så lönlöst att skriva om en smärta någon aldrig kommer kunna relatera till. Jag känner mig nästan lite löjlig. Det känns som om livet vid detta lag borde ha gått vidare. Och det känns som om jag gjort dig besviken. Mitt liv är fortfarande ingen skriven stjärna efter gatan.

 

Du har aldrig önskat mig mer än lycka. Mer än kärlek. Och mer än framgång. Och kanske sitter det hos mig.

 

Jag vet att jag hittat mitt kall i livet. Men jag är livrädd. Skräckslagen inför resan dit. Jag finner inte ens mod att tända ljus hos dig på din dag. Den dagen jag borde sprida solsken över titeln du så smärtsamt fyllt upp hela mitt liv. Alltid varit en hjälte. Så grinig, så envis. Men vilken avbildning av mig.

 

Det gör så ont. Jag kan inte ens säga hur. Eller varför. Jag kan inte sätta punkt eller mening på vad som är eller komma skall. Jag låter mig själv bli puttad omkull. Förnedrad, utnyttjad. Bara för att det alltid varit så. Han är så. Osäkerheten han känner lurar ingen. Inte mig. Någonsin. Jag har sett honom. I alla väder. Och i alla ljus. Och jag älskar honom. Så mycket.

 

Ibland mer än livet själv.

 

Men han förstår mig inte. Han misstror varje ord. Trots det faktum att han lägger varje hemlighet i mina händer. Men det är han. Han är splittrad. Trasig. Två ögon som stirrar tillbaka på en skör ungdom av en hopplös barndom.

 

Ett barn som inte bad om något mer än sin förälders kärlek. En man så rå. Så unik. Intelligent. Fantastisk. Sårbar i hemlighet. En man med så mycket kärlek att ge.

 

Vi blir alla påverkade på något sätt. Låt aldrig något definiera dig. Låt oss falla tillsammans. Låt oss bli ett.

 

Tillsammans kan vi aldrig misslyckas!