Det är något speciellt med att kliva ut genom dörren för första gången på hela dagen. Känna hur den friska höstvinden smeker längs din kind och får ditt hår att flyga, för att sedan landa tungt men stillsamt på dina axlar.

 

Det är något visst med att vandra längs de tomma gatorna när mörkret sakta faller. Staden känns naken. Jag kan se lägenheter slockna samtidigt som midnatten sakta smyger sig på.

 

Jag vet inte när jag slutade vara en drömmare. Eller vad det är som kickar igång mitt bubblande huvud. Allt jag vet är att stadens spänning försvunnit. Ingenting är längre vad det brukade. Inget är längre spännande, äventyrligt eller ens en gnutta förfyllande. Det är som att någon dragit mattan under fötterna på oss och vi väntar bara på att någon ska rädda oss från denna ändlösa, men ack så gråa vardag.

 

Våra scheman flyter samman. Vi ses ute varje lördag! På samma ställe, pratar med samma människor om samma saker. Det är som att vi allihopa fastnat i en dålig komedi. Och jag vet inte vad det är med mig som gör att jag vill springa åt motsatt riktning.

 

Det är som att varje del av mig åtrår något mer. Något större. Något magiskt och fullkomligt spektakulärt. Jag pratar inte om honom eller kärlek överhuvudtaget. Det kommer aldrig kunna definiera mig eller kunna tygla min ständiga suktan efter stordåd.

 

Jag vet inte. Kanske är det bara att jag stirrat tomt för länge på min egen spegelbild. Eller kan det faktiskt vara så att mitt öde inte ligger i en stad som sover?

 

Jag vet bara att jag vill ha mer. Så, rädsla! - Gå din väg, släpp mig fri.