Det känns tryggt att vara tillbaka här. Tillsammans med er. Ni lojala, tysta och återkommande.

Livet verkar ha mött sin stoppskylt. Det är nu jag bör stanna upp, ta en extra koll på vardagen och ta in det faktum att allting äntligen är över. 

Jag känner mig lite splittrad. Lite sorgsen, men faktiskt, handen på hjärtat. Lättnad!

Det är som om, jag måste tygla mig själv. Det är som att kunna andas igen. Det känns befriande. Som om jag precis lärt mig att gå. Och jag är livrädd. Livrädd för att falla. Livrädd för att börja om.

Livrädd att lämna romantiska komedier och barnsliga skratt bakom mig. Livrädd för att vara naken. Sårbar och ny. Det är ju inte jag. Det har aldrig varit jag. 

Jag har förlitat mig blint på det faktum om att det kommer finnas nya chanser till att göra något magnifikt. Spektakulärt!

Och jag saknar dig aldrig mindre. Det är som att kliva på ett tåg utan slutdestination. Ett hjärta som pumpar för bara dig. En kropp som pulserar i i ditt minne för att aldrig glömma. Någon som vill göra historia med ditt namn.

Men så som dominobrickor faller allt med tiden. Nu är jag här igen. Och jag känner mig inte fullbordad. Vart är du? Jag saknar dig så att hjärtat ömmar.