Ni har lärt mig att tala, att gå, att treva, att vara starkt. Jag har växt upp till att vara egen.

 

God.

Lycklig.

Sammanbitten.

Oförstådd.

Älskad.

Ensam.

 

Och tillsammans.

 

Inte bara med er. Men även för de vänner jag kallar familj. Det är en smärta du ser. Inget jag kan skymma för ett älskande öga. Och mitt hjärta ömmar. Men jag behöver det här. Jag behöver vara ensam. Rensa förrådet och göra plats, men att alltid stanna och hålla ett hörn för dig. 

 

Jag försöker så många gånger att förklara. Men det jag känner, som att orden inte faller rätt i rum med mina känslor. Jag vet att du trasas sönder. Att du känner dig ogiltig, inte behövd. Du är inte oberörd, men du är inte som jag.

 

Jag måste lämna utrymme för att orka andas. Jag stirrar mig blind på vad som gick fel. Och jag älskar dig så att hjärtat blöder. Jag blir. Jag vet inte.  Jag ser dig när jag hamnar i limbo. Vet du att jag lärt mig att handskas med mina mardrömmar?

 

Jag studsade ner för trapporna i källaren, kände lukten av garage och trygghet. Där var ni. Mörkrets hjältar. Jag lade mig brevid, och ingen fundering låg oberörd. Det var bara trygghet.

 

Jag ser dig i allting jag gör och jag blir vansinning.

 

Jag blir galen för att jag ser dig i varje rörelse, beslut och andetag. Jag trevar på olyckan. Och idag den 17 december har jag kommit till underfund med min ilska men inte min sorg.

 

När slutar man sakna? När slutar hjärtat att ömma?

 

Vardagen är utom fara. Men sen är du där och hälsar på. Jag måste nypa mig själv i armen ibland och då vet jag att jag drömmer. Där står vi i limbo.

 

Och jag vill sova i dagar i sträck.

 

Jag kan inte treva på min olycka resten av livet. Men hur ska jag kunna ställa någon brevid dig?

 

Du slungas i ett minne framför mig.

 

Jag stirrar blindt på min julgran.

 

Jag minns dig extra vid juletid. Och jag ser dig på farmors väggar. Jag finner ingen logik i min saknad.

 

Men hon är så stark för oss. 

 

Men det är beundran.

 

Jag ser henne, ser allting. Varje hjältedåd.

 

Men jag ser en saknad tillsammans med en livsglädje. Jag kan inte längre fallera. 

 

Jag kan inte tävla emot döden. 

 

Jag älskar dig 

 

Det vore så enkelt att glömma. Men jag är inte kapabel till det. Jag känner allt för dig. För alla er. Jag är en sån som känner för mycket, men älskar för lite.

 

Men att våga älska har ju sin avgrund.

 

Jag vill tala och höra dig.

 

Jag vill tala med dig igen den 7e augusti 2011 och säga att jag älskar dig. 

 

Jag kan inte låta bli, river flows in us.

 

Hjältedåd. Nu och föralltid!

 

Och jag sover inte utan dig. Vi ses i limbo.