Det finns frustration inom mig.

 

Frustration när jag inte ens kan lägga ord i munnen på mig själv. Ett eko i mitt sammansvetsade inre. Lite som om jag helt plötsligt blivit stum.

 Men jag behöver känna. Jag behöver få känna den där levande smärtan. Den tickande bomben inuti. Som om hela jag kunde explodera vilken sekund som helst.

 

Det är något visst med att känna den där pumpande effekten från topp till tå. Känslan när adrenalinet vägrar släppa taget. Att se och känna spektakulära stunder. Att minnas och att aldrig glömma.

 

Det är som om att bli förförd. Om och om igen.

 

Bara en känsla. Ni vet något sånt där man inte kan skaka av sig. Teorin om bananflugan i ditt rödvinsglas. Minns ni den?

 

Minns du de glittrande ögonen? En passion så stark. En passion för livet och alla dess äventyr. Det är som att släppa taget om drömmar du haft sen du var liten. Se något ont i lättnad. Se något fasansfullt med adjö. Men framförallt att känna smärta i frågan av -

"vad vore livet om jag tagit en längre väg den kvällen?".

 

Jag vet att det är fult att bedra det förflutna. Men när jag ser ångesten slå framför mig som två slagpåsar av vad som var så kan jag inte förmå mig själv att sluta.

 

Jag kan inte sluta springa mot rött. Jag är fast. Beroende.

 

Jag vet att jag sa att jag vill att du glömmer. Men ikväll är det för dig eldens lågor sjunger starkast till.

 

Som den stjärnklaraste himlen på det svartaste hjärtat. Ikväll sjunger ångest för livet. För dig. Och jag lovar att alltid minnas.

 

Ingen annan rör mig som du.