Fighting with a neverending shine.
Det är som att andas för första gången på en väldigt lång tid. Att se med andra ögon. Den spektakulära känslan att ta på något, på ord som tidigare varit utom räckhåll. Det är som att vakna upp ur en milslång mardröm.
Det finns viss skam i att blunda. Att bli ställd i en vrå. Granskad, visiterad och förödmjukad. Min mardröm tog en annan vändning, hittade ett annat ljus och en annan mening.
Jag drömmer inte som förrut. Och någonstans så tror jag att det varit över en längre tid. Dåraktighet höll mig kvar. Fastnade i en grå zon och hittade ingen utväg.
Det är som att springa fritt tillsammans med livet. Med en färgglad palett, redo att måla utanför linjerna. Våga vara här tillsammans med alla trasiga minnen. Att läka i minnet av honom. Min hjälte.
Att finna trygghet i en blick av kärlek som aldrig dör. Att vara ett med smärta, sorg och saknad. Att se de konstnärliga i hjärtekross.
Att finna ro i tanken om svarta dagar på den mörkaste himmel.
Att alltid minnas dig. Och att aldrig sluta älska.
Trackback
