Jag står kluven i en svartvit canvas. Frågande hur jag ser på nutid ställer jag mig känslomässigt oberörd. För lite mod i bagaget för att ta det sista klivet utåt.

 

Alltid frågande.

 

Vad är det med mig som alltid finner mystik och åtrå vid de ouppklarade fälten? Något trasigt, något mörkt, något okänt och något utom räckhåll.

 

Jagas av en oändlig stjärna som försöker skymma mitt mörka öga. Jagas av en skugga. Ett förflutet. Misstag. Ångest och gamla bekantskaper som inte lärt sig livet utan stödhjul.

 

Och hur länge kan man låtsas innan man etsas fast i lögner och mörka skepnader? Jag kommer i håg dig som en polaroidbild fastetsad bakom mina ögonlock. Ett minne, en stund och ett ögonblick.

 

Det är som om... Vänta.

 

Samlar alla bitar. Ångrar mig. Faller dit. Hittar en mening. Stirrar på dig. På något möjligt jag sett. Ångrar mig och jobbar fältet.

 

Jobbar mig igenom i kamouflage som om att du ska missa mig. Medvetet så vill jag att du glömmer. Inget vore väl ändå värre. Det är som om min själ göder sig på smärtan av självdestruktivitet.

 

När du ser oss bakom dina två blå. Se mig. Och glöm mig aldrig!