Tystnad.

 

Den slår mig ibland. Som en örfil över ansiktet. 

 

Men med ett kärleksfullt slag. Någon som fyller dessa bultande lemmar med liv. Så fylls jag med lugn. Ibland fäster det sig som cement i mina ben. Och sen är du där igen måndag. Knackar ovälkomligt och jag måste lasta mig ur sängen.

 

Idag har hela kroppen ömmat av inflammation i hjärtat och muskler. Ilska som inte velat stiga ur mina ådror. En hämndplan så lysten. Men med ett samvete som vet bättre. 

 

Jag vet inte vad det är som slår fel. 

 

Men jag vet. Att jag inte längre kan beskylla mig. I mörka tider så ser jag dig i skepnader. Svepa tätt intill mina väggar. Du trevar på min ånger, min lust och min åtrå. Du suger musten ur lust och du suger ut lyckan ur livsglädje. 

 

Du är min mörka passagerare utan returbiljett.

 

Du klänger dig fast i de blödande vristerna. De förvirrande själarna. Och de bortgångna hjärtana.

 

Men så ses vi igen. Som ett polaroidfoto i mitt förflutna.

 

Du hälsar utan välkomnande. Jag tycker du är liten. Avsky. Du ger mig gåshud.

 

Jag brottas med dig ständigt. Du utmattar mig som om jag vore en proffsboxare i världsklass. 

 

Jag kan inte ta på dig. Och jag kan inte uttrycka dig. Du är bara där. Jämt!

 

Och ibland är jag din. Det räcker för mig.