Jag har kommit till underfund med mitt senaste fynd. Hur jag ställer mig frånvarande till allt som kan göra livet ett uns komplicerat. Jag känner mig så trött. På all dramatik. På att behöva börja om. Känna missnöje och att behöva treva sig igenom denna labyrint av vad som verkar vara en omöjlig romans.

 

Och kanske är det jag som stirrar blint på allt det som kan gå fel. Överanalyserar varje känsla, varje ord och varje andetag. Kanske är det bara så jag är. Ett hjärta som törstar efter något magnifikt. Storslaget och egentligen utom räckvidd. Och det tar emot.

 

Det tar emot att känna sig underlägsen. Det tar emot att känna sig knäsvag. Det tar emot att lägga en extra tanke på någon vars stående position är obesvarad. Jag stirrar sällan tillbaka på mig själv i det här skicket. Och kanske kan jag äntligen hälsa farväl för att hitta plats åt något annat i mitt liv.

 

Efter att ha legat under gråa åskmoln med ett hjärta som gärna ritar i sång tillsammans med musiken som får ditt hjärta att sjunga för alla stjärnor på himlen. På den mörkaste himmel så fann vi något fantastiskt. 

 

-Vänta på mig! Ropar jag innan jag springer runt hörnet. 

 

Jag springer för mitt liv. Jag springer så att jag aldrig hinner ändra mig. Hejdå, min mörka passagerare. Det var en fin romans. Det är som att dansa med djävulen på sin rygg. 

 

Men jag hör ekot slå som ett ständigt rop i den mörkaste gränd. En ständig tanke. En rädsla för livet. 

 

-"Hälsa henne att hon ska dö".

 

Och när du står där, öga mot öga med verklighet. Det är då du aldrig någonsin vill tro på sagoberättelser. Jag måste försöka vara realistisk.

 

 

Ett löfte.

 

Tillsammans med dig får mitt bultande röda en helt egen symfoni.