Att existera betyder inte att bara finnas. Inte bara att fylla dessa ekande rum med mänsklig värme. Eller att äga ett bultande röda som slår i takt till våra noter.

 

Det handlar om att göra intryck. Att fylla någon annans mörker med värmen vi har inuti. Att kunna ta något trasigt eller felplacerat till ett kärleksfullt hem.

 

Vår kropp och våra hjärtan.

 

Jag har inte längre tid för missförstådda stunder. Jag försöker treva mig igenom en dåsig dimma. Försöker hitta rätsida på ensamma stunder och mörka stjärnfall.

 

Jag försöker få ordning på mitt arkiv. Där alla känslor ligger begravna. Jag försöker hitta plats åt er alla. Jag har placerat hat i kärlek och sorg i lycka.

 

De små lyckliga stunderna är längre inte njutbara min kärlek.

 

Ståendes under en full blodmåne.

 

Någon som sjunger till mitt skrikande hjärta. Skriker för allt i världen. Om än kroppen inte vore så trött. Så slagen.

 

Jag vill inte lägga en extra tanke på vad som kunnat vara. Jag har saknat mig.

 

Att kunna slå i väggar och riva tapeter för all kraft i livet. Få utlopp av långsamma penisonärer på stormarknader. Känna lycka av mjukglass på nästippen. Att finna sorg i gamla tomater och att kunna stirra i timmar på bananflugorna i ditt rödvinsglas. Du är som jag.

 

Och egentligen vet jag inte vad jag ska kalla mig. Jag kanske bara är någon som göder av smärtan eller det tomma intet på gatan där jag brukade bo. 

 

Och kanske saknar jag egentligen ingenting. Allting kanske bara är illusioner av vad som komma skall. Men tills dess..