Plötsligt var vi där igen.

Vid den där korsningen och ingen utav oss visste i vilken riktning vi skulle gå. Vi tog ett djupt andetag, höll andan och hoppades på det bästa.

 

Och från allra första början så hoppades jag på att det var du som kunde rädda mig. 

 

Jag förväntade mig tålamod, uthållighet och förtroende från någon som spillt så sköra ord i vintermörkret. Och du kvävde det uns utrymme som fanns för mig att hämta. Du krävde förtroende, hemligheter och ett naket inre.

 

Och kanske om du hade all makt så hade du kunnat klä mig i något som passade dig.

 

Men du, ack så trovärdiga mästare valde att säga våra farväl innan jag hade hunnit börja skriva något som hade kunnat vara något fumlande mellan kuddar och vita prinsar.

 

Någonstans så kolliderade våra hjärtan. Och jag ville aldrig vilseleda. Men det är som att hela mitt inre är resistant mot blotta tanken. 

 

Som om jag inte är mottaglig för andra i detta nu. Nätterna är långa och jag har inte talat med dig på länge. Inte för att jag glömt. Mest för att jag måste vara min egen hjälte just nu. Och just nu är inte min värld lika färgstark som den brukar vara.

 

Jag försöker finna rätsida på svarta moln och främmande skepnader. 

 

Men främst så försöker jag förlåta.

 

Jag har förstått att livet är för kort för dåliga vänskaper och tomma löften.

 

Jag behöver dig som är villig att stå i en eldsvåda med mig. Någon som inte är girig. Någon som stött på livets mörka passagerare, men framförallt någon som jag kan färglägga livets alla paletter med.