Idag, den 29e september så kommer jag inte ihåg vem jag brukade vara utan dig. Jag minns känslan, som om den klamrade sig fast i mitt hjärta. Hur mitt hjärta trånade efter ditt accepterande och efter din kärlek.

 

Jag var en fåne som jagade någon som inte kunde bli tämjd. 

 

Men jag tänker ofta på dig. Hur du var den enda som kunde få mig att skratta under gråa dagar. Hur du var den enda som kunde få mig att känna sådan avsky för mig själv. Hur jag var som en marionett i dina händer. Men trots allt mörker så kommer du alltid vara min vackraste kärlek.

 

Jag har alltid beundrat vår relation. Och även om jag brottats med vissa känslor, vissa sidor, så finns det inget jag någonsin skulle ändra.

 

Jag är nu varsam, trygg, och beslutsam, tack vare dig. 

 

Och aldrig kommer jag älska någon som dig. Min människa. Min favoritmänniska. 

 

Jag har kommit till ett accepterande om att det kanske är allt vad kärlek är. Men jag kommer aldrig nöja mig med mindre. 

 

Du var spektakulär, åtråvärd. Du var värld allt det onda. Men framförallt det spektakulära goda. Av dig fick jag 9 år av vackra minnen. Dåliga som bra. Jag vill önska dig en sagoberättelse likt aladdin och jasmine.