Jag har funderat kring detta med otrohet, och hur man kan
vilja såra en annan människa som man påstår att man älskar.
Jag finner inget samband med att såra någon som man älskar
medvetet. För vad är kärlek för er då? jag har flera  vänner, som har förlåtit
otrohet,samt varit starka nog att släppa det dom trodde var äkta kärlek.
Vissa förstår det bättre än andra, men jag själv skulle aldrig acceptera det.
Jag skulle aldrig tillåta mig själv att sjunka så lågt, och visst vissa kan tycka att
jag har fel. Att det bara "händer" men man är alltid fullt medveten
om vad man gör. Jag anser inte att äkta kärlek är något man söker,
utan det är något som kommer till en.Och vi satt och disskuterade detta i
går när vi åt lunch, att när man spenderat lång tid med
någon blir man som beroende av den andres sällskap.
Att man kan inbilla sig att känna någotsom man inte gör.Och det är precis
 vad jag gjort,jag har känt att jag ivrigt behövt söka kärlek
och när jag väl trott att jag funnit den rätta. Har jag blivit rädd,
och tappat kontrollen. För vad är inte värre än att
blir sårad? och ja, det kan ta tid att komma över.
Speciellt när allt kommer som en smäll upp i ansiktet.
När man inte ens hunnit ana det. Men jag är inte  ledsen snarare glad
att jag upptäckt problemet. Jag är nog en drömmare, hur perfekt hade inte
 livet varit om allt var som i filmerna.Jag har fortfarande oskrivna repliker med
 okända människor. Och drömprinsar finns inte,
 bara perfekta killar.Och jag känner den perfekta killen, sedan fem år tillbaka..
det tog honom 5 år att älska mig men det var värt väntan.
Det är äkta kärlek för mig!