En sak från dagens diskussion fick mig att funder väldigt mycket.
Vart går gränsen för mobbning? och även fast det är "omedveten"
mobbning? När man är helt ensam, man känner sig som den svagaste
och ensammaste människan på jorden vad ska man göra då?
Är det okej att vara utsatt och kränkt för att man är annorlunda? mitt svar
är nej rakt av. Men om vi inte vore rädda för det vi inte kände till så hade
vi inte haft rasister och vi hade inte haft homofober. Detta är bara ett
få antal saker vi inte accepterat ännu.

Man får försöka se sig själv och andra med någon annans ögon.
Och se sig själv som offret och undra hur den utsatta känner sig.
Idag störtbölade jag när jag insåg att det fanns någon som känner
som mig,eller som jag kände.Egentligen kan man aldrig veta
hur det är att vara någon annan.För alla har vi olika problem och är
utsatta för olika saker.Dock kan man ju skapa komplex hos sig själv
och det behöver inte alltid bero på någon annan.

Men i detta fall är det en individ som jag inte riktigt lärt känna och
 det är jag väldigt arg över. Jag är arg på mig själv att jag inte
 sett det hon utstrålat och i detta fall sorg.
Jag är ledsen att det tog mig två år att komma till den plats jag står på idag.
Men det gör mig även glad att jag gör någonting istället för ingenting.
Jag känner mig så godhjärtad och jag vet att min hjälp uppskattas.
Men jag vill förstå vad man tänker om man medvetet gör någon illa?
i detta fall så verkar ingenting vara med avsikt utan bara ett stort
missförstånd. Men när man är utsatt så ser man alltid det värsta ur
saker och ting.

Jag kommer fortsätta med min tankebana och försöka att tänka mig
för innan jag påpekar någonting annorlunda.Och inte människor,
utan kanske en tröja,accesoar m.m. Små saker sårar faktiskt också
och det har jag fått lära mig i mina dagar. Det är först nu jag tar tag i det.
Man får lära sig att alla gillar olika,alla tycker olika och alla är olika.
Vi är en värld full med mångsidiga och annorlunda individer.
Annorlunda behöver inte betyda någonting dåligt utan det är en
utmärkelse för att vara speciell tycker jag.Speciell är bra,för jag hade
definitivt inte velat vara som någon annan. Som dom brukar säga, ensam
är starkast.Jag får hålla fast och tro vid det.



Xoxo/F