broken strings
“My dear,
Find what you love and let it kill you.
Let it drain you of your all. Let it cling onto your back and weigh you down into eventual nothingness.
Let it kill you and let it devour your remains.
For all things will kill you, both slowly and fastly, but it’s much better to be killed by a lover.
Falsely yours”
you should see him when he shines.
Det känns som att mitt hjärta håller på att explodera.
Det är som att jag förlorat min förmåga att tala. Den senaste veckan har mina drömmar hemsökt mig. Jag har vaknat upp svettig, med hjärtat i halsgropen och behövt nypa mig själv i armen för att kunna ta på verklighet.
Jag vet att vi inte ses här ofta, men syftet av denna blogg är inte vad det brukar vara. Jag har blivit mer självständig men också mer avskärmad. Jag vill längre inte blotta min själ. Jag vill längre inte känna mig nära något.
Det är som att någon dragit mattan under fötterna på mig och jag ligger där livlös på det kalla golvet. Jag kan stirra ut i det svarta i timmar och inte känna mig tvingad till att byta position.
Jag har hunnit stänga av. Och det är dom stunderna som jag är eftertänksam. Jag blåser chanser av fina relationer, finner lycka i bubblet och på det bultande dansgolvet så finner jag ny identitet. Jag har aldrig varit en sådan som trånat eller sänkt garden.
Jag har kunnit erkänna mina misstag, stolt tagit på mig ansvar för mina handlingar och sedan låtit ödet ta hand om resten. Ni som känner mig, ni vet att jag är en hopplös romantiker.
Men jag kommer aldrig bli den tjejen. Jag kommer aldrig vara hon som lever för din närvaro. Jag kommer alltid vara jag, tillsammans med mig själv i nuet, i mörkret, tillsammans med mina ord.
Jag har hela mitt liv fått försvara mig inför människor livliga fantasi och missbedömande. Jag har alltid tagit hand om mig själv, alltid sett mig själv som starkast ensam och aldrig låtit någon rasera det.
Jag är i detta nu, äcklad. Äcklad av mörkret inom mig. Äcklad av världen runt omkring. Hur vi som människor vågar kasta vatten på en vacker eld.
Och kanske är det inte fult att bedra den man brukade vara. Kanske är jag här för att växa, för att sedan kunna stirra tillbaka på mig själv. Begrunda vad som ligger djupt inuti.
you wont ever hear my words on deaf ears.
Visslande toner från duschen, skratt, tårar, rödvin och musik. Det summerar min dag i största del!
Jag har börjat att ifrågasätta mina val i livet. Vad är allting värt om allting ska bli bortkastat i ilska och rädsla? Vad är poängen? Är det en läxa lärd? tiden lär uträtta det.
Jag har blivit beroende. Förälskat mig. I honom. I musik. Han. Ron Pope. Han, vars texter sätter spinn på hela min tillvaro. Värmer mitt hjärta. Det är så mycket, mer än ord. Bokstäver som bildas till känslomässig trygghet, en trygghet så bekväm att inget mörkt någonsin kan komma min väg. Han är borta, den mörka passageraren av det förflutna.
Jag andas in för att välkomna en helt ny värld av vackra ting. Ljuva toner och färgglada karaktärer. Jag är bedövad av sorgliga scenarion från det förflutna. Vägrat släppa in, vägrat att känna, men idag.. Idag så kan jag känna med dig. Känna din sorg, din besvikelse och din oro. Vara med dig, men inte med dig.
Stirra på stjärnorna tills jag har det i min hand. Jag är en sådan som tror, förevigt. Hopp är det som styr mig i vilken riktning den än vill ta mig. Jag hoppas för att jag vågar tro på framtiden, jag vågar tro på livet. Jag vågar tro på stordåd.
Framgång kommer från de som vågar. De som är dåraktiga nog att satsa allt för att våga lyckas.
