Idag, den 29e september så kommer jag inte ihåg vem jag brukade vara utan dig. Jag minns känslan, som om den klamrade sig fast i mitt hjärta. Hur mitt hjärta trånade efter ditt accepterande och efter din kärlek.

 

Jag var en fåne som jagade någon som inte kunde bli tämjd. 

 

Men jag tänker ofta på dig. Hur du var den enda som kunde få mig att skratta under gråa dagar. Hur du var den enda som kunde få mig att känna sådan avsky för mig själv. Hur jag var som en marionett i dina händer. Men trots allt mörker så kommer du alltid vara min vackraste kärlek.

 

Jag har alltid beundrat vår relation. Och även om jag brottats med vissa känslor, vissa sidor, så finns det inget jag någonsin skulle ändra.

 

Jag är nu varsam, trygg, och beslutsam, tack vare dig. 

 

Och aldrig kommer jag älska någon som dig. Min människa. Min favoritmänniska. 

 

Jag har kommit till ett accepterande om att det kanske är allt vad kärlek är. Men jag kommer aldrig nöja mig med mindre. 

 

Du var spektakulär, åtråvärd. Du var värld allt det onda. Men framförallt det spektakulära goda. Av dig fick jag 9 år av vackra minnen. Dåliga som bra. Jag vill önska dig en sagoberättelse likt aladdin och jasmine.

 

 

 

Det känns som att det alltid är svårt att veta hur jag ska börja. Och vanligtvis brukar saker och ting kunna rinna av mina axlar. Men det är som att min nya värld givit mig två par nya handskar. En ny slagpåse.

 

Lever som en optimist i flytande form.

 

Och i ringen så är det jag som stirrar fast i det två blå, jag ser dig, vem är du?

 

- Jag ser dig! säger jag till mig själv.

-Jag ser dig och jag ser att du lider!

 

Det finns så mycket ironi med världen. Med självupptagna, nonchalanta, egocentriska, individer. Och för att klargöra så är ingen specifik utpekad. Vi människor är vidriga och egocentriska djur som trevar på andras misär. Vi skulle aldrig säga det högt. Men någonstans långt inombords så fyller det ett tomrum vi aldrig vetat om. En plats inom oss som samlar på oss medaljer från våran egen garderob med skelett.  Och när vi inte lyckas med vårt första slag så kan vi alltid välja att blunda. 

 

Det är ironiskt hur vi ställer oss blint vid den familj vi faktiskt valt själv, men om vi inte kan gå hand tillsammans med de blod vi delat så vad är egentligen förtroende?

 

Jag önskar att mina drömmar kunde bära mig bort från stan, ta över världen. 

 

-"Tro på mig. Du är modigast". Säger jag när jag blickar in i de tomma ögon som stirrar tillbaka i spegeln. 

 

Det känns som om att jag brottas med allt vad denna kombination innebär, utan att låta det definiera mig. Det är som att jag brottas mot den och samtidigt med er. 

 

Jag har svårt att lägga min fokus i tid. Istället för att låta stressen omfamna min själva existens. Jag har svårt att kunna arkivera alla de känslor jag känner.

 

Och ja, det känns ännu sämre nu.

 

Och jag skäms för att jag låter dig. Men jag skulle aldrig vara någon annan, som du är mot mig. 

 

Och om jag inte kan ha det här livet med egna spelregler om vem jag är så vill jag ha det här livet ensam. Vi är inte här för att göra andra människor nöjda. Vi är här för att glänsa. Blomma. Och för att kunna vara vårt ultimata, fantatiska, jag. 

 

Det är som att dansa med djävulen på sin rygg. Han som trevar på din sorg, utnyttjar din sårbarhet. Han som håller sin hand på din axeln i spegeln. 

 

Någon som vakar över allt det solsken som legat under jord tillsammans med honom. Han, vars ansikte sitter fastetsat i ditt minne. Han som jag älskar. Han. Min pappa!

 

Nu existerar du bara som en vacker polaroidbild bakom mina ögon.

 

- Adjö, ropar jag när jag springer runt hörnet! 

 

Adjö.