Staden är så tyst om kvällarna. Jag ser tomma parkbänkar, tomma hjärtan och en olidlig längtan. Människor som fastnar i trans tillsammans med sin ångest.

 

Som ett tomt rum. Jag måste få det att stämma. 

 

Det känns som att jag hade kunnat gå i en evighet. Varje fotsteg jag tar är en bit närmre allt det jag saknar. Som igår. Din lukt, dina andetag. En varm kärlek. En fruktansvärd ilska. 

 

När jag stänger av så lägger sig mörkret över mitt hjärta. Jag sätter upp en vägg av försvar. Du får aldrig komma nära, aldrig komma in. Jag kommer aldrig låta dig försöka lösa de puzzel som saknar manual.

 

Jag vet att det är sent, men min dröm den är kvar. Och idag är det jag som säger godnatt åt dig! Vad hoppas du att morgondagen ger dig? 

 

 

 

Jag känner en våg av avsky då jag analyserar angående det förflutna. Jag känner mig skamsen då jag kommer fram till att jag låtit mig själv förlora. För första gången på en väldigt lång tid så tillåter jag mig själv att känna alla känslor som byggts upp inombords.

 

Ilska skapad av illusioner från drömmar om en perfekt framtid. Jag vet att tiden läker alla sår. Men att hoppas och att behöva stänga igen ännu en gång kommer nog göra sitt.

 

Jag tror att vi kan bli känslomässigt störda. Jag har i sådan lång tid levt på sorg. Någonstans så hittade jag ett ljus som jag trodde förde mig  i rätt riktning. Så som många gånger förr så låter jag hoppet ta över mitt sunda förnuft.

 

Jag känner mig splittrad över det faktum att det finns något fantastiskt som jag inte kan ta på. Jag vågar tro på stordåd för att jag en gång upplevt det.

 

Men när man vandrar längs stigen tillsammans med någon som satt upp väggar mellan vad som är, vad som hade kunnat vara, och vad som aldrig kommer  att bli så känns det ganska hopplöst.

 

Den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta här någonstans. Det var längesen jag kände för att fly tillsammans med mina tankar. Det var längesen jag kände för att vilja stänga av. Det är så mycket tankar som florerar och så mycket jag vill vräka ur mig.

 

Men här är du och här är jag. Det är omöjligt att penterera sig igenom en stenvägg med ett hundratals soldater. Det här är jag. Är det här allt vad livet kommer att erbjuda? Jag skäms. Jag är missnöjd. Jag är arg.

 

 

 

 

Sådana gripande känslor viskar nu farväl.

 

Ett naket och ett enkelt hejdå!

Jag fasar för att pausa. Att stanna upp och behöva begrunda det som ligger och väntar på att få explodera. 

 

Hejdå viskar du. Fyg iväg. Nu är detta kapitel avslutat!

Den här sången splittrar mitt goda omdömme. Den sätter igång tårkanalerna och påminner mig om så mycket gott och ont. Jag gillar den starkt. Jag fick goda nyheter idag. I'M SUPERWOMAN!

  

Vi väljer att blotta våra hjärtan och våran själ med de vi finner trygghet hos. De som speglar en stor kraft av värme och mod. Det finns alltid en risk för att falla och med någon som håller en om ryggen så kan vi falla utan rädsla.

 

Jag kom till insikt med något underbart. Något som frigjorde allt det tunga som satt sig som en mur mellan verklighet och dåraktighet. Jag känner någon så vis. Klok och godhjärtat. För att citera - "Att bli lurad och att lura innebär två helt olika saker. Men om man vet att man blir lurad och ändå tror något annat,. Då lurar man sig själv."

Vi är beredda att korsa eld och vatten för de människorna vi älskar. Men vart går gränsen vid dåraktighet? När har vi passerat månader av flörtande tills det bara blir pinsamt och deprimerande?

 

Vi spelar gärna varandra för att det är spännande. Det är spännande att testa människor. Och det är spännande att se hur långt människor är villiga att gå för att behålla de dom håller kärt. När är det dags att passera? Blicka bakåt och aldrig någonsin besöka samma onda väg igen.

 

Jag har börjat genomskåda vissa människor. Jag skäms för min egna idioti och påminner mig själv vad jag strävar efter. Jag har alltid vetat att jag är starkast ensam. Jag behöver ingen annans hjälp, jag har alltid klarat mig själv. Och saken är inte den att jag inte vågar be om hjälp. Utan jag är lite av vad ni kan kalla en ensamvarg. Jag föredrar att vara ensam. Min tid är så dyrbar- Och jag spenderar den helst med mina tankar, papper och penna. 

 

Jag blir så varm inombords av godhjärtade människor. Jag känner någon likasinnad, någon som jag känner med och för. Någon som delar mina hemligheter och min sorg. Min lycka och stor del av mina dagar.

 

Vi kan inte spela på varandra för all tid framöver. Ibland måste vi sätta punkt och blicka framåt. Det är så lättnad känns. Det är såhär jag lever. Och ingen ska någonsin få säga hur jag ska leva mitt liv.

 

Superhjältar, familj och en oändlig massa kärlek!

- 

Jag ljuger för er. Ljuger för att jag inte kan ta det själv.

Kan inte ta emot det jag står inför.

Skiljer inte längre känslor från minnen. Kärlek från sorg. En stavmixer i hjärtat.

Blandar om. Shottar framtid och spyr förflutna droppar.

Krampar av tomheten i den tömda magen.

Det kan stundtals kännas som att jag inte ser annat än minnenas television.

Så många chanser till något vackert nu.

Jag bör göra skillnad på det jag vill, och det jag behöver.

Det är nu jag ska komma till insikt. Men där är bromsklossen.

Påsen med känslor i, som slungas framför mig.

Får mig att stanna upp och kolla. Begrunda det vilket ligger gömt däri.

Ska jag fortsätta?

 

Förstår nu att det inte kommer kännas bättre än såhär.

Och kanske är det inte fult att bedra det förflutna.

 

Jag ljuger för er. Och det tär mig mer än sanningen själv.

 

Jag vill ta emot det. Jag vill tillåta mig själv lyckan. Jag ljuger för att jag fortfarande känner dig.

 

Du är här. Hur kan jag någonsin ställa någon annan bredvid dig?