Vi klöste, vi kedjade våra hjärtan förgäves. Vi hoppades. Vi kysstes, och sedan föll jag under din magi.

 

En kärlek ingen kunde förneka

 

Jag träffades så hårt av din kärlek. Allt jag ville var att bryta dina väggar

 

Allt du någonsin gjorde var att splittra mig.

 

Du lät mig brinna och nu är vi aska på marken.  

 

Det var inte menat att starta krig. Jag ville bara att du skulle låta mig in. In i världen av dina drömmar.

A special place for a very special man. A hero!

 

 

 

Jag älskar hur han överraskar mig.

 

Som en liten knack på axeln.

- Hej! Det här är livet.

Jag kan inte låta bli att nypa mig själv ibland. Ett sätt att vakna upp. Hur ska jag annars veta att jag lever? Det verkliga är en dröm.

 

Hur kunde jag någonsin se detta komma? det kan jag inte. Och jag kan inte ignorera att monster cirkulerar runt oss. Pentererar sig in i våra samveten, våldtar våra drömmar, tar ifrån oss allt hopp och lämnar oss för att blöda ur all ångest.

 

Känner du igen dig? Känner du igen den mörka man du mött? Han. Som berövat dig av allt gott.

 

Någon som fick dig att känna dig liten, misslyckad och på alla plan otillräcklig. Det är honom! Inlåst i en bur, ondska som tagit över.

 

Jag känner mig oftast hopplös i ditt sällskap. Som att inga ord i världen någonsin räcker till. Men att blicka upp mot stjärnorna ger dig hopp. Det ger dig styrka att gå i rätt riktning. 

 

En hopplöshet av hjärtekross i ett monster. Någon med ett vridet psyke. Någon som lever för att manipulera. Det må vara så att du inte ser. Men jag ser. Jag ser hela dig och jag älskar dig.

 

Jag är rädd.

 

Jag är rädd för vad som kommer hända. Det spelar som ett dominospel i mitt huvud och jag väntar bara på den sista pjäsen som kommer falla. Kommer det vara du eller honom?

 

Jag vill inte se. Men jag måste.

 

Vem tvingar mig?

 

Livet.

 

Vänskap.

 

En villkorslös kärlek. 

 

Glöm aldrig bort vem du är. Vad du kan ådstakomma. I alla lägen, är jag din. Din familj!

 

 

 

 

 

 

 

Jag måste säga..

 

Ända sen jag bröt mig lös så har jag känt mig genuint lycklig. Ibland lite för mycket, trots att åren varit fantastiska. Dom har gett mig kunskap och vänner för livet, mer än jag någonsin vågade att hoppas på. Det är inget hatiskt, inget ånger. Det är bara frihet.

 

En frihet jag längtat efter så.

 

Jag lyssnar på honom och känner ett sådant kittlande inom mig. Ett sådant lugn. En lycka som förrut. Jag kan äntligen andas tillsammans med dig. Ta in dina texter och vandra stigen ensam.

 

Nervositeten inför det framtida finns inte längre där. Jag vet vad jag är menad att göra nu. Vem jag ska vara med och jag ser framför mig en fantastisk framtid. 

 

Jag sörjer. Jag gråter. Jag skrattar. Jag minns. Jag gör allt sånt för att jag är på rätt plats. Jag känner varje andetag ta sig ut genom kroppen.

 

Jag är inte längre rädd.

 

Så ikväll firar vi. För de dagar som varit och allt som skall komma. Jag är längre inte rädd, vilket innebär att jag kan göra vad som helst.