Stormen hade äntligen passerat inombords och jag har nu kommit till den punkt då jag inte känner någonting alls. 

Ingenting känns längre viktigt. Och jag känner mig för första gången på en väldigt lång tid som min allra första prioritering. 

Och kanske var det inte fult att bedra det förflutna med några veckor av ångest. Kanske var det mitt sätt att treva mig igenom det mörker som lagt sig över staden för att sedan finna mitt egna solljus. 

Jag bryr mig inte längre och allt det tidigare känns så fruktansvärt långt bort. Det är en känsla jag gillar. En känsla av en tomhet så vacker och skör. 

Kanske är det jag som gett upp.

 

Och kanske gjorde jag det för längesedan.

 

Jag vet inte vart allt hopp om mänskligheten tagit vägen. Och kanske är det så att jag låter min egna stolthet och idioti sätta käppar i hjulet för mig. Jag kan inte låta bli att fundera om jag inte gjort allt jag kunnat.

 

Men min själ den är splittrad och det är få som får se mig så rå.Så sårbar. Så äkta.

 

Det är få människor jag låter komma under mitt skinn, in i mitt hjärta, in till mina mörkaste hemligheter och mina största drömmar. Jag tror.. andas.. Jag vet att jag är livrädd för det bultande röda. Jag har svårt för att acceptera mig svag i någon annans sällskap.

 

-Men visst var han vacker? kan jag tänka för mig själv.

Ett sådant varmt hjärta. Det är få gånger man finner sådant.

 

Jag kan inte låta bli att ifrågasätta mig själv om jag bara jagar det förbjudna eller om jag faktiskt såg något spektakulärt. Jag kan inte avgöra om det är självsabotage, ett sätt att hålla mitt hjärta säkert, men framförallt helt.

 

Att förlora honom var fruktansvärt och jag vet själv att det förändrade mig. Han var inte bara min far, han var även min hjälte. En stor och vacker man, en förebild.

 

Jag kommer nog alltid vara en sån som överanalyserar, men jag kan inte låta bli. Det är bara sån jag är. Lite skör och rå torsdagen den 15 maj 2014.

 

 

Jag har funderat på det här med stolthet och uppoffringar. Vi är huvudpersonerna i vår film som vi kallar ett liv. Vi skriver våra egna regler och rättar oss efter dom.

Men det finns så mycket idioti och var går egentligen gränsen för dåraktighet? 

Vi väljer att associera oss med människor som skäms över våra handlingar, de personer vi är och de beslut vi tar. Människor som stirrar oss i ansiktet med en dömande blick och får oss att ifrågasätta om vi verkligen är tillräckligt bra.

Varför? Hur gynnar det oss?

Vi släpper in människor in till våra liv, våra hjärtan och våra innersta tankar för att se fina relationer växa. Vänskap och kärlek!

Vi påstår att vi är förlåtande och erkänner att vi bara är människor. Vi gör misstag.

Jag tänker inte skämmas för vem jag är, låta tidigare misstag definiera mig. Jag tänker inte göra mig själv till åtlöje och definitivt inte associera mig med människor som låter stoltheten ta över det sunda förnuftet.

Om det är så lite värt för dig så väger det inte för mig längre. Och då är det jag som skäms och inte för min egen skull.