To exist - RM. Drake.
Att existera betyder inte att bara finnas. Inte bara att fylla dessa ekande rum med mänsklig värme. Eller att äga ett bultande röda som slår i takt till våra noter.
Det handlar om att göra intryck. Att fylla någon annans mörker med värmen vi har inuti. Att kunna ta något trasigt eller felplacerat till ett kärleksfullt hem.
Vår kropp och våra hjärtan.
Jag har inte längre tid för missförstådda stunder. Jag försöker treva mig igenom en dåsig dimma. Försöker hitta rätsida på ensamma stunder och mörka stjärnfall.
Jag försöker få ordning på mitt arkiv. Där alla känslor ligger begravna. Jag försöker hitta plats åt er alla. Jag har placerat hat i kärlek och sorg i lycka.
De små lyckliga stunderna är längre inte njutbara min kärlek.
Ståendes under en full blodmåne.
Någon som sjunger till mitt skrikande hjärta. Skriker för allt i världen. Om än kroppen inte vore så trött. Så slagen.
Jag vill inte lägga en extra tanke på vad som kunnat vara. Jag har saknat mig.
Att kunna slå i väggar och riva tapeter för all kraft i livet. Få utlopp av långsamma penisonärer på stormarknader. Känna lycka av mjukglass på nästippen. Att finna sorg i gamla tomater och att kunna stirra i timmar på bananflugorna i ditt rödvinsglas. Du är som jag.
Och egentligen vet jag inte vad jag ska kalla mig. Jag kanske bara är någon som göder av smärtan eller det tomma intet på gatan där jag brukade bo.
Och kanske saknar jag egentligen ingenting. Allting kanske bara är illusioner av vad som komma skall. Men tills dess..
- Alltid din. Alltid min. Alltid vår.
If looks could kill she would stop my heart. Not just a girl but a work of art.
Min kära,
Hitta det du älskar och låt det döda dig.
Låt det rinna av dig, ditt allt.
Låt det klamra sig fast på ryggen och väga ner dig i ett eventuell intet.
Låt det döda dig, och låt den sluka dina kvarlevor.
För allting kommer att döda dig, både långsamt och snabbt, men det är mycket bättre att bli dödad av en älskare.
Felaktigt din, H.C.Bukowski.
Alla färger blir så starka genom dig.
Jag har kommit till underfund med mitt senaste fynd. Hur jag ställer mig frånvarande till allt som kan göra livet ett uns komplicerat. Jag känner mig så trött. På all dramatik. På att behöva börja om. Känna missnöje och att behöva treva sig igenom denna labyrint av vad som verkar vara en omöjlig romans.
Och kanske är det jag som stirrar blint på allt det som kan gå fel. Överanalyserar varje känsla, varje ord och varje andetag. Kanske är det bara så jag är. Ett hjärta som törstar efter något magnifikt. Storslaget och egentligen utom räckvidd. Och det tar emot.
Det tar emot att känna sig underlägsen. Det tar emot att känna sig knäsvag. Det tar emot att lägga en extra tanke på någon vars stående position är obesvarad. Jag stirrar sällan tillbaka på mig själv i det här skicket. Och kanske kan jag äntligen hälsa farväl för att hitta plats åt något annat i mitt liv.
Efter att ha legat under gråa åskmoln med ett hjärta som gärna ritar i sång tillsammans med musiken som får ditt hjärta att sjunga för alla stjärnor på himlen. På den mörkaste himmel så fann vi något fantastiskt.
-Vänta på mig! Ropar jag innan jag springer runt hörnet.
Jag springer för mitt liv. Jag springer så att jag aldrig hinner ändra mig. Hejdå, min mörka passagerare. Det var en fin romans. Det är som att dansa med djävulen på sin rygg.
Men jag hör ekot slå som ett ständigt rop i den mörkaste gränd. En ständig tanke. En rädsla för livet.
-"Hälsa henne att hon ska dö".
Och när du står där, öga mot öga med verklighet. Det är då du aldrig någonsin vill tro på sagoberättelser. Jag måste försöka vara realistisk.
Och en dag kanske jag är min egen hjälte!
Ett löfte.
Tillsammans med dig får mitt bultande röda en helt egen symfoni.
