Ironi. Hela världen är ironi. 

Jag hör lysande skrik utanför mitt fönster. Kroppar, fyllda med alkohol. Ovetandes om att de kommer vakna upp med ångest.

 

Musik som pumpar genom ådrorna, kyssar av främlingar och ett främmande ansikte när morgonen låter dig att vakna.

 

På något sätt tycker jag det är ironiskt. Hur vi kan finna trygghet i att varenda lediga stund kasta oss ut på äventyr. Sånt gör mig vettskrämd. Att inte kunna vara nära de människor jag älskar.

 

Jag har förrut alltid varit otroligt impulsiv och en stor del av mig är fortfarande det. Men efter att ha fått bevittna hur pass mycket världen förändras så är jag rädd. Jag är rädd för vad som komma skall.

 

Vad människor är kapabla till. Människor som låtsas var din famil, din vän eller bara någon som står dig väldigt varmt om hjärtat. Vem är dom egentligen. Vem är du? Och vem är jag?

 

Jag har funnit mig själv i den här situationen förrut. Fylld av rädsla, fylld av ånger och ovetandes om vad som kommer härnäst. 

 

Bekvämligheten med att ha någon är att man för det mesta känner sig beskyddad. Som barn och som vuxen. 

 

Men vad händer om världens utveckling av människor styr åt fel håll? Komma alla ondska ta över eller är vi starkare än så? 

 

Vad händer om all förlåtelse i världen utplånas. Vem ska rättfärdiga våra misstag när vi inte är tillåtna att göra det själva? 

 

 Jag vet att jag gick för långt. Men ibland kan jag inte låta bli.

 

Jag måste testa människor och ibland händer det att jag hamnar i den situationen då det gått för långt. Jag har en oerhörd stolthet som man inte knäcker på några sekunder. När jag bestämt mig för något så är det skrivet i sten.

 

Vissa människor har en speciell inverkan på mig. Att kunna påverka och övertyga. Det är er jag testar och med handen på hjärtat så ber jag om ursäkt för allt det fruktansvärda. För vad jag trodde stod skrivet i sten.

 

Jag var tvungen att lätta på hjärtat, gå över gränsen och beröva någon av deras tillit. Likaså som jag känt att jag blivit berövad av min.

 

Jag är ledsen att saker och ting behövde gå så långt. Att jag nu idag känner mig livrädd för att närma mig platsen som jag tidigare kallade ett hem.

 

Men jag har ingen annan att skylla, jag satte mig i den här situtationen så att jag aldrig någonsin kunde ändra mitt beslut att lämna så vackra vänner.

 

Det finns saker kvar att lära för mig, det finns fortfarande misstag kvar att begå. Men jag ville be om ursäkt, för mina orättvisa handlingar och mina orättvisa ord valda i ilska.

 

En människa är sällan ansvarig för allt och jag borde ha tänkt efter. Men jag har alltid känt att jag behövt skydda mig själv och mina känslor. Och aldrig någonsin låter jag människor trampa på mig, utan att få smaka på samma medicin.

 

Men jag vet att denna gång kan jag inte gå tillbaka, jag kan inte förändra vad som är eller kommer att bli. Det är litegrann som karma. What goes around, comes around. Jag är redo!

Spring!

 

Det känns som att ingenting utav vad som är, var väntat. Det känns inte som att något utav det som vi väntat på någonsin kommer ske. Vi trevar oss fram i denna värld, fulla av hopp, fulla av drömmar. För vad?

 

Här är jag. Ny. Med större lärdom av världen. Men fortfarande inte fullt förstådd. Jag har de senaste dagarna fått grepp om något tidigare oförstått. Men jag känner mig besviken. Besviken över det jag fått lära mig. Hur individer, de vi trott varit godhjärtade, stora och kanske älskvärda, visat sitt sanna ansikte.

 

Något och någon som visat ett ansikte av mörker. Jag är rädd. Hur kunde jag inte se det?

 

Jag tappar nog bort mig. Han vilseleder mig en del. Hans musik är som ren och skär lycka för mina öron. Aldrig i hela mitt liv har något påverkat mig på detta sätt. Jag är så förälskad. Så fängslad.

 

Något jag delat med er & dig. 

 

Jag är rädd för det okända, för vad som komma skall. Jag har aldrig någonsin suttit i denna situation förrut. Jag har någon att dela sorg med. Att dela kärlek med. Att dela det mest otänkbara med. Den perfekta mannen.

 

Men trots det så känner jag en oerhörd turbulens i kroppen. 

 

Det är ett tryck från bröstet, en börda på mina axlar. Jag kan inte andas. Jag måste få tala. NU!

 

Vem är du? och vad har du gjort med mig?

 

Du har stulit något ifrån mig. Mitt hjärta. Jag älskar dig.

 

Jag känner mig fortfarande lite vilsen, men med dig vid min sida så känns livet väldigt enkelt.

 

Du berör mig på ett sätt någon aldrig gjort, du var och kommer förevigt vara min största kärlek. Det är OTROLIGT. Det är fantastiskt. Jag har med all säkerhet vunnit. Vunnit den vackraste känslan i världen.

 

Det är du. Och det är kärlek. 

 

 

I still search forever in your eyes, through darkness comes redemption. Nothing in life will ever be free, through rough times we all meet our demons.