Visslande toner från duschen, skratt, tårar, rödvin och musik. Det summerar min dag i största del!

 

Jag har börjat att ifrågasätta mina val i livet. Vad är allting värt om allting i ska bli bortkastat i ilska och rädsla? Vad är poängen? Är det en läxa lärd? tiden lär uträtta det.

 

Jag har blivit beroende. Förälskat mig. I honom. I musik. Han. Ron Pope. Han, vars texter sätter spinn på hela min tillvaro. Värmer mitt hjärta. Det är så mycket, mer än ord. Bokstäver som bildas till känslomässig trygghet, en trygghet så bekväm att inget mörkt någonsin kan komma min väg. Han är borta, den mörka passageraren av det förflutna.

 

Jag andas in för att välkomna en helt ny värld av vackra ting. Ljuva toner och färgglalada karaktärer. Jag är bedövad av sorgliga scenarion från det förflutna. Vägrat släppa in, vägrat att känna, men idag.. Idag så kan jag känna med dig. Känna din sorg, din besvikelse och din oro. Vara med dig, men inte med dig.

 

Stirra på stjärnorna tills jag har det i min hand. Jag är en sådan som tror, förevigt. Hopp är det som styr mig i vilken riktning den än vill ta mig. Jag hoppas för att jag vågar tro på framtiden, jag vågar tro på livet. Jag vågar tro på det mörka och det goda.

 

Framgång kommer från de som vågar. De som är dåraktiga nog att satsa allt för att våga lyckas.

Jag ser en glimt av hopp i ögonvrån. Hans hjärtat börjar sakta pulsera igen efter dagar av lidande. Solen skiner och jag vaknar upp. Du var bara en dröm. Ett hopp. Ett ansikte. En själ och en kropp. Under de mörkaste tider så tar vi till med drastiska åtgärder.

 

Låt mig gå. Låt mig få finna orsaken till att vi inte bör minnas. Det som var och det som är. I skuggan väntar han, som ett svart mörker lägger han sig över det bultande röda. 

 

Jag har väntat på den här stunden. Väntat på att nuet ska springa ikapp, slå mig till ro, låta mig ta in. Avundas, ångra och motiveras. En ensamhet som tär på tankarna och allt jag kan gör är att lyssna till de långsamma klockslagen.

 

Varje sekund påminner mig. Sliter själen itu och nu står du där och stirrar tillbaka på din egen spegelbild. Fylld av ånger, fylld av hat och ovetande om det som fanns att hämta.

 

Bryt mina steg. Korsa mina vägar, men aldrig någonsin är du välkommen in igen. Vi har tappat all kontroll. Det är omöjligt att tämja det lejon som aldrig sover. Det odjur som väcks inom oss av blotta tanken av det okända.

 

Vi är inte så olika du och jag. Bakom varje karaktär så finns ett ansikte, en mening. Vad är din?

 

 

Jag spelar upp honom varenda gång jag kommer vilse. Hans toner, hans röst och hans kärlek leder mig rätt upp på stigen igen. Jag har alltid föredragit att vara ensam och kanske är det så att det är min mening i livet.

 

Jag kan inte låta bli att fundera om min plats här är till för att vägleda andra. Hjälpa de som har de svårt, lösa problem och finnas där för att lyssna. Tankarna är på så många olika platser och jag försöker att inte tvinga mig själv att göra sådant som jag inte vill.

 

Men ibland kommer vi till den punkt i livet då vi måste släppa allting runt omkring oss och fokusera på punkten i vårt liv. Sortera bort allt oväsen runt omkring och bara omfamna oss med det underbara vi har rakt framför.

 

Det finns alltid en väg ut. Och om vi väljer den lätta eller den svåra vägen är helt och hållet upp till oss. Men vi kan inte tråna i oändlighet. När vi har sanningen svart på vitt så är det dags att vakna upp och ge sig av.

 

 

 

 

Energin spirar genom hela kroppen som sockerdricka. Jag känner mig fri. Jag känner att jag lever. På riktigt.

 

Det senaste dagarna har spenderats i ilska och analysering angående ovisshet och idioti. Nu är jag tom för att ladda upp på nytt. Planer skrivs och oskriva kapitel stängs igen.

 

Jag har fått mina svar. Accepterat det omöjliga och valt att vara förnuftig och reserverad. Jag har stängt ute alla demoner och alla de som suger ut min positiva energi.

 

Jag har känt mig lurad och utnyttjad. Öppnat hjärtat, delat hemligheter för att sedan se allt bli bortkastat med två skrattande ögon.

 

Jag valde att trycka undan. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så lätt. Det är bara att slå av från varm till iskall. Neutral med en stor gnutta självrespekt.

 

Jag har insett att det tog mig igenstans. Jag lät dig ta, men ensam är stark. Jag tackar dig!