cold

Jag har den djupaste tillgivenhet för intellektuella samtal. Förmågan att bara sitta och prata. Om kärlek, om livet, om vad som helst, om allt.
 
Att sitta under månen med all tid i världen, det höghastighetståg som är vårt liv, saktar till i en genomsökning. Bunden av några förpliktelser, spärrade av några mänskliga begränsningar. Att tala utan ånger eller rädsla för konsekvenser. Att prata i timmar om vad som verkligen är viktigt i livet.
 
Och det är då vi funnit vår väg till något bättre, eller när något bättre funnit sin väg till oss.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans - L.Winnerbäck

Kanske är det jag som gett upp.
 
Och kanske gjorde jag det för längesedan.
 
Jag vet inte vart allt hopp om mänskligheten tagit vägen. Och kanske är det så att jag låter min egna stolthet och idioti sätta käppar i hjulet för mig. Jag kan inte låta bli att fundera om jag inte gjort allt jag kunnat.
 
Men min själ den är splittrad och det är få som får se mig så rå.Så sårbar. Så äkta.
 
Det är få människor jag låter komma under mitt skinn, in i mitt hjärta, in till mina mörkaste hemligheter och mina största drömmar. Jag tror.. andas.. Jag vet att jag är livrädd för det bultande röda. Jag har svårt för att acceptera mig svag i någon annans sällskap.
 
-Men visst var han vacker? kan jag tänka för mig själv.
Ett sådant varmt hjärta. Det är få gånger man finner sådant.
 
Jag kan inte låta bli att ifrågasätta mig själv om jag bara jagar det förbjudna eller om jag faktiskt såg något spektakulärt. Jag kan inte avgöra om det är självsabotage, ett sätt att hålla mitt hjärta säkert, men framförallt helt.
 
Att förlora honom var fruktansvärt och jag vet själv att det förändrade mig. Han var inte bara min far, han var även min hjälte. En stor och vacker man, en förebild.
 
Jag kommer nog alltid vara en sån som överanalyserar, men jag kan inte låta bli. Det är bara sån jag är. Lite skör och rå torsdagen den 15 maj 2014.
 
 

I rock Tom Ford.

Jag har funderat på det här med stolthet och uppoffringar. Vi är huvudpersonerna i vår film som vi kallar ett liv. Vi skriver våra egna regler och rättar oss efter dom.

Men det finns så mycket idioti och var går egentligen gränsen för dåraktighet? 

Vi väljer att associera oss med människor som skäms över våra handlingar, de personer vi är och de beslut vi tar. Människor som stirrar oss i ansiktet med en dömande blick och får oss att ifrågasätta om vi verkligen är tillräckligt bra.

Varför? Hur gynnar det oss?

Vi släpper in människor in till våra liv, våra hjärtan och våra innersta tankar för att se fina relationer växa. Vänskap och kärlek!

Vi påstår att vi är förlåtande och erkänner att vi bara är människor. Vi gör misstag.

Jag tänker inte skämmas för vem jag är, låta tidigare misstag definiera mig. Jag tänker inte göra mig själv till åtlöje och definitivt inte associera mig med människor som låter stoltheten ta över det sunda förnuftet.

Om det är så lite värt för dig så väger det inte för mig längre. Och då är det jag som skäms och inte för min egen skull. 

broken strings

“My dear,
Find what you love and let it kill you.
Let it drain you of your all. Let it cling onto your back and weigh you down into eventual nothingness.
Let it kill you and let it devour your remains.
For all things will kill you, both slowly and fastly, but it’s much better to be killed by a lover.
Falsely yours”

 
 
 
 
 

you should see him when he shines.

Det känns som att mitt hjärta håller på att explodera.
 
Det är som att jag förlorat min förmåga att tala. Den senaste veckan har mina drömmar hemsökt mig. Jag har vaknat upp svettig, med hjärtat i halsgropen och behövt nypa mig själv i armen för att kunna ta på verklighet.
 
Jag vet att vi inte ses här ofta, men syftet av denna blogg är inte vad det brukar vara. Jag har blivit mer självständig men också mer avskärmad. Jag vill längre inte blotta min själ. Jag vill längre inte känna mig nära något.
 
Det är som att någon dragit mattan under fötterna på mig och jag ligger där livlös på det kalla golvet. Jag kan stirra ut i det svarta i timmar och inte känna mig tvingad till att byta position.
 
Jag har hunnit stänga av. Och det är dom stunderna som jag är eftertänksam. Jag blåser chanser av fina relationer, finner lycka i bubblet och på det bultande dansgolvet så finner jag ny identitet. Jag har aldrig varit en sådan som trånat eller sänkt garden.
 
Jag har kunnit erkänna mina misstag, stolt tagit på mig ansvar för mina handlingar och sedan låtit ödet ta hand om resten. Ni som känner mig, ni vet att jag är en hopplös romantiker.
 
Men jag kommer aldrig bli den tjejen. Jag kommer aldrig vara hon som lever för din närvaro. Jag kommer alltid vara jag, tillsammans med mig själv i nuet, i mörkret, tillsammans med mina ord.
 
Jag har hela mitt liv fått försvara mig inför människor livliga fantasi och missbedömande. Jag har alltid tagit hand om mig själv, alltid sett mig själv som starkast ensam och aldrig låtit någon rasera det.
 
Jag är i detta nu, äcklad. Äcklad av mörkret inom mig. Äcklad av världen runt omkring. Hur vi som människor vågar kasta vatten på en vacker eld.
 
Och kanske är det inte fult att bedra den man brukade vara. Kanske är jag här för att växa, för att sedan kunna stirra tillbaka på mig själv. Begrunda vad som ligger djupt inuti.
 
 
 

you wont ever hear my words on deaf ears.

Visslande toner från duschen, skratt, tårar, rödvin och musik. Det summerar min dag i största del!
 
Jag har börjat att ifrågasätta mina val i livet. Vad är allting värt om allting ska bli bortkastat i ilska och rädsla? Vad är poängen? Är det en läxa lärd? tiden lär uträtta det.
 
Jag har blivit beroende. Förälskat mig. I honom. I musik. Han. Ron Pope. Han, vars texter sätter spinn på hela min tillvaro. Värmer mitt hjärta. Det är så mycket, mer än ord. Bokstäver som bildas till känslomässig trygghet, en trygghet så bekväm att inget mörkt någonsin kan komma min väg. Han är borta, den mörka passageraren av det förflutna.
 
Jag andas in för att välkomna en helt ny värld av vackra ting. Ljuva toner och färgglada karaktärer. Jag är bedövad av sorgliga scenarion från det förflutna. Vägrat släppa in, vägrat att känna, men idag.. Idag så kan jag känna med dig. Känna din sorg, din besvikelse och din oro. Vara med dig, men inte med dig.
 
Stirra på stjärnorna tills jag har det i min hand. Jag är en sådan som tror, förevigt. Hopp är det som styr mig i vilken riktning den än vill ta mig. Jag hoppas för att jag vågar tro på framtiden, jag vågar tro på livet. Jag vågar tro på stordåd.
 
Framgång kommer från de som vågar. De som är dåraktiga nog att satsa allt för att våga lyckas.
 
 

En kyss innan du går.

Jag visste att så fort jag valde att gå så slutade mitt liv där att existera. Det var skönt att försvinna att få vara någon annan, någon annanstans. Jag kunde gömma mig bakom glitter, tillsammans med människor som brydde sig lika lite som jag.

Men nu var du här, verklighet. För att samla mig igen. För att sätta mig på plats och tömma mig på ord.

Det är något med vin, något med kyssar och något med måndagar. Jag älskar att känna den där varma beröringen innan jag kan stänga mina två för att sedan somna om igen.

Jag har perioder och just nu är en sådan. Allting känns inte så bra, så jag drömmer. Det är vad jag alltid gjort och förmodligen alltid kommer göra.

Jag försvinner en stund för att få vara jag. Här är jag äkta. Här är jag trygg. Och det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig.

Allt är inte så bra, men det blir bättre.

Så knacka inte på, träng dig inte in. Du kommer bara bli besviken och ensam i slutändan. 

Just nu är det omöjligt att penetrera sig igenom. Jag, i detta nu, är gjord av stål.


In the darkness of the window.

Hon frågade mig hur ofta han är på mina tankar. Om jag tänker på honom ofta.

Och innan jag kunde svara så var jag tvungen att samla mina tankar, andas ut och bara påminna mig själv om att sårbarhet inte längre klingar negativt i mina öron.

Så mitt svar dig dig var - varje dag. Inte hela tiden varje dag, men varje dag.

Jag nämner dig minst en gång per dag av skräck för att aldrig sluta minnas. Jag har din parfym ståendes i mitt badrumsskåp så att jag aldrig ska glömma din lukt.

Dina tröjor är i samma skick som första gången jag packade ner dom i flyttlådor. Aldrig tvättade, aldrig bortglömd.

Jag måste få behålla min sorg i denna låda. Tillåta mig själv minnas allt det där som krossar mitt hjärta gång på gång. 

När jag behöver bli räddad plockar jag fram en av tröjorna. Trär dom över min sorgsna kropp och andas in all trygghet som du någonsin givit.

Påminner mig själv att en dag ska vi ses. Påminner mig själv att vara stark. Men framförallt så påminner jag mig själv om att jag alltid kommer vara pappas lilla flicka.

Oavsett om det stormar i mitt hjärta eller är solsken utanför mitt fönster så är du aldrig för långt bort. I det bultande röda finns du alltid. 

Alexandra.

Jag kunde inte säga nej.
 
Inte till dig, inte till idag, inte till nu. Många dagar känns det hopplöst och jag ser på min egna spegelbild, den tynar bort. Mina tyglar släpps allt lösare, tiden går fort och ibland skrämmer det mig.
 
Inte nu,
 
Inte igår.
 
Inte idag.
 
Jag har märkt att det inte spelar någon roll hur någon lämnar dig, i slutändan är du alltid ensam. Du är alltid där, bara du. Bara din text, Dina ivriga fingrar som väntar på att få att gå bärsärk över tangeterna. Ta saken i egna händer. Ta risker och chanser.
 
Hallå. Du där borta! ... hör du mig?
 
 
Jag väntade så länge. Väntade på att han skulle höra mig, se mig. Kolla på mig! Ser du mig? Ser du att jag älskar dig? Jag är förtvivlad på så många sätt. Jag är inte mig själv utan dig. Hur ironiskt är inte det? Att jag personligen inte kan funktionera utan dig? Jag måste lära mig att säga farväl.
 
Men med åren som gick så fick hon aldrig det förtroendet.  Han låg alltid där och ifrågasatte vad som var, vad som är och vad som komma skall. Han raserade allt och hon såg aldrig till att plocka upp vad som bortskyfflat ut i det oändliga.
 
Jag trasserade mig själv, jag trodde aldrig att vi skulle finna sådan innerling kärlek. Men i slutet av varje beslut står du där och även den mannen jag kan slå mig för att äska. Någon narcissistisk, någon hopplös, någon man gång på gång får be om saker. Jag är visst otillfreställd men oftast inte. 
 
Men nog om mig, låt mig få höra om dig och ditt magnifika liv.
 
Bara av att lyssna så penetrerar det ignom mig.
 
Sådan ondska, sådant mörker, men i ljuset så ser jag dig. Det var du, den jag lärde känna! En splittrad liten vinterflicka, kom ihåg! Jag ser dig. Jag ser vad som är. Jag glömmer aldrig. Och Jag finns alltid nog nära för att ropa.
 
Ropa! 
 
Mitt namn.
 
Ditt namn.
 
Vår vänskap.
 
Sätt namn på det du känner.
 
Systrar vet.
 
Vad vi är, finns inget namn för än. Men oavsett blodbland så är jag din familj och du min. Trots alla demoniska händelser, trots allt fruktansvärt så är vi här. Du och jag.
 
Varje dag.
 
Idag.
 
Imorgon.
 
Jag känner dig.
Kom ihåg det. Aldrig dömd, alltid älskad, för det ständigt bultande röda.
 

Trade the fucking saloon bitch.

 

Noises.

I once loved your grace, and the innocence that
Fell from you like leaves spiral off October trees,
You know I love you, what else do you want from me?

Mitt hjärta det brann och min åtrå var sann.

Det är sällan jag sätter mig ned, tar tid, andas ut, blottar min själ och bara kastar mig in denna skrivande värld.
 
Jag älskar det, men ingen tid är given. Jag har det, som handen i handsken när jag är påväg att trilla in i drömmarnas land och på morgonen är det som att inget av den geniala som då existerar finns kvar i mitt system.
 
Det är som att min kropp stöter ifrån all ondska, all sorg, allt sånt som bör få komma ut. Men jag kan inte behålla det. Det är som en anorektiker med mat. Jag kan inte behålla min ord- Dom är försvunna.
 
Min fantasi har försvunnit, men lyckan till skrivandet är där då jag ser det röda glaset som ropar på min själ. -"Sluka mig, låt mig få dig att känna, låt mig få ditt adrenalin att sprudla från topp till tå och ända ut till fingerspetsarna".
 
Jag har gått genom livet med en övertygelse, att jag satt något spår som har haft betydelse.
Aldrig besvarad, aldrig tillmötes, en kärlek så varm, utan den, vilket öde.
Från vinter till vår, sen sommar till höst, trots att tiden var svår så gav kärlek tröst.
 
Hjärtan som slår, vi står där vi stod, jag minns det som igår, första gången du log, som att jag snubblade pladask på marken och bara dog.
  
Du var ung, jag var yngre när vi sågs första gången, rusade förbi mig snabbt på perrongen. Blev hjälplöst förälskad, obeskrivligt tagen, som om jag låg ner på marken och blev slagen. Du betraktade mitt hår då det fångades utav vinden, som att svimma på en bergstopp utav svindel, sen den stunden satt jag fast i ett nät, förtrollad, bunden, tappade hjärtat i knät.
 
Kunde inte tänka logiskt eller sunt och för varje sekund som det inte fanns så blev det tugnt, började sakta uppvakta på avstånd och brev, men det spelade ingen roll vad jag skrev, du hade inte fastnat än, inte fattat än, vilken kärlek som fanns att bara hämta hem.
 
"Varje gång är som den första gång vi sågs".
 

And I told myself to never fall inlove..

.. but I did.

Jag stred genom en mörk tid med många riddare vid min sida, bara för att sedan upptäcka att det var monstret jag låtit stjäla mitt hjärta.

Jag trevade mig fram genom förnekelse, sorg och ilska. Och i det ögonblicket, då jag valde att säga farväl, så gav det mig en inblick i solljuset. Jag var inte längre rädd för att älska eller att bli älskad. 

När jag kollar tillbaka nu idag så inser jag ironin med citatet "good girls fall inlove with bad boys". När jag var som mest borttappad, trevade mig fram i märket så tappade jag även tron om att jag förtjänade solljuset. Jag blev besatt av det mörka som lade sig över mig hjärta.

Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle förälska mig, men trots att jag gång på gång intalade mig själv det jag trodde var det uppenbara, så hände det omöjliga. 

Jag hittade tillbaka. Tack för att du alltid leder mig rätt!

Att dansa med djävulen.

Spela mig. Höj mig då tystnaden inte är tillräcklig. Och tryck på mute då tystnaden är allt vi behöver. Jag tror jag hittat en not ni äntligen kommer förstå. 
 
Om vi vill få ut det mesta av livet så måste vi våga chansa på varandra. För att om vi inte gör det, så kommer livet aldrig chansa på oss.
 
Varje demon vill ha sin del av mänskligheten. Vi må klassas som dåraktiga. Men jag känner för att släppa på alla hämningar och begrava alla tyglar som tidigare hållit mig tillbaka. 
 
Idag ska jag gifta mig med starten, mittlinjen och slutet.Det är svårt att dansa med djävulen på sin rygg. Men det är en fin romans!  
 
Jag är redo att lida. Jag är redo att hoppas. Skaka av er all rädsla! Livet är som en ångerroulete. Det är alltid mörkast innan morgonen närmar sig.
 
Vi måste lära oss att dansa med bundna ögon och lita på att stjärnorna leder oss rätt.
 
Jag har varit alltför fokuserad på mina principer och människorna runt omkring mig. Jag vill inte leva ett säkert och tryggt liv som jag i det framtida kommer vakna upp och känna ånger över. 
 
När vi är redo att satsa på mörkret och dess okända så bjuder vi även in en helt ny värld av solljus.  
 
Jag ger dig min hand och lovar att alltid vara med dig. Till världen, till mörkret och till solljuset. Idag ska jag ägna min tid till att leva efter mina egna spelregler. Det är ett skott i mörkret och en rätt på min tron.
 
 20130130 - The end.

nightmare.

 
 
This is love. This is joy.
 
You've got an emptiness, I couldn't fill, False gods and tenderness.
Into your will, pray on the falling, straps from your shoulders.

How do I hold you?
 
Make me a monster, Make me a beast.
Pray on my weakness, become my disease.
I've been lovesick and empty, cold and I'm trembling.
Still holding out for my fairytale ending.

Wrecking ball

Vi klöste, vi kedjade våra hjärtan förgäves. Vi hoppades. Vi kysstes, och sedan föll jag under din magi.

 

En kärlek ingen kunde förneka

 

Jag träffades så hårt av din kärlek. Allt jag ville var att bryta dina väggar

 

Allt du någonsin gjorde var att splittra mig.

 

Du lät mig brinna och nu är vi aska på marken.  

 

Det var inte menat att starta krig. Jag ville bara att du skulle låta mig in. In i världen av dina drömmar.


Jag kan dom här gatorna i sömnen.

A special place for a very special man. A hero!
 
 

You can't invest your heart in someone who may not stick around.

 
 
Say those words like it's nothing left. Open up, open up your heart to me now.
Let it all come pourin' out. There's nothing I can't take.

I told you this was always and forever.

Jag älskar hur han överraskar mig.
 
Som en liten knack på axeln.
- Hej! Det här är livet.
Jag kan inte låta bli att nypa mig själv ibland. Ett sätt att vakna upp. Hur ska jag annars veta att jag lever? Det verkliga är en dröm.
 
Hur kunde jag någonsin se detta komma? det kan jag inte. Och jag kan inte ignorera att monster cirkulerar runt oss. Pentererar sig in i våra samveten, våldtar våra drömmar, tar ifrån oss allt hopp och lämnar oss för att blöda ur all ångest.
 
Känner du igen dig? Känner du igen den mörka man du mött? Han. Som berövat dig av allt gott.
 
Någon som fick dig att känna dig liten, misslyckad och på alla plan otillräcklig. Det är honom! Inlåst i en bur, ondska som tagit över.
 
Jag känner mig oftast hopplös i ditt sällskap. Som att inga ord i världen någonsin räcker till. Men att blicka upp mot stjärnorna ger dig hopp. Det ger dig styrka att gå i rätt riktning. 
 
En hopplöshet av hjärtekross i ett monster. Någon med ett vridet psyke. Någon som lever för att manipulera. Det må vara så att du inte ser. Men jag ser. Jag ser hela dig och jag älskar dig.
 
Jag är rädd.
 
Jag är rädd för vad som kommer hända. Det spelar som ett dominospel i mitt huvud och jag väntar bara på den sista pjäsen som kommer falla. Kommer det vara du eller honom?
 
Jag vill inte se. Men jag måste.
 
Vem tvingar mig?
 
Livet.
 
Vänskap.
 
En villkorslös kärlek. 
 
Glöm aldrig bort vem du är. Vad du kan ådstakomma. I alla lägen, är jag din. Din familj!
 
 
 

slit my throat

 
 
Unapologetic.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0