Vi var på en plats ingen någonsin kunde nämna vid ord. När vi närmade oss vår slutdestination så närmade vi oss även början av någonting nytt.

Det känns som att jag väntat i oändlighet. Men att det skulle kännas såhär bra kunde jag aldrig föreställa mig.

Jag har vetat, hoppats och brutits ned. Lagat, byggt och vunnit.

Vi kanske lever i en värld med masochistiska och manipulativa skuggor. Egoistiska och självdestruktiva individer. Och för en sekund så ser jag mig själv förvandlas till en av dom.

Jag vill aldrig mer dit. Det är dag att göra om och göra rätt med det förflutna. Stänga igen alla avslutade kapitel och fly fältet för att ta in en helt ny värld.

Det är nästan komiskt att inse i slutändan. Jag borde ha lyssnat. Men som den dåre jag är så lägger jag mig inte för någon. Inte idag och inte imorgon!

Never let the fear of striking out, keep you from playing the game.

Det är mina vardagliga bekymmer och mitt bagage från det förflutna som skapar min inspiration till att skriva.

I mina vildaste drömmar så skapar jag vackra illusioner. Jag vågar tro att det hemska vi stöter på kommer belöna oss i slutändan.

Det är under nattetid idéerna flödar på som bäst. Det spritter i händer och fötter och inspirationen spirar genom hela kroppen. Ibland så vill jag bara kasta mig ut i den mörka natten och dansa under den mörka himlen tillsammans med alla lysande stjärnor. Känna vinden svepa under mina fötter och snurra i oändlighet.

Något som legat på min tanke ett väldigt bra tag är att vi gärna sätter käppar i hjulen för oss själva. Vi kan ha något fantastisk rakt framför oss. Men på grund av våra principer och tidigare upplevelser så väljer vi att låta bli.

Vi kommer aldrig bli rikare om vi viker in på grund av andras åsikter. Vi blir rik av att hjälpa varandra upp och framåt.

Vi växer tillsammans. En utmaning extra är något för det framtida.

Vi kan missa mirakel, stjärnfall och kärlek av vår egna idioti.

Jag vet något som prinsen aldrig visste.

Jag känner att min beslutsamhet stärks för var dag som går. Musiken vägleder mig och varje inlägg är ett steg framåt till en ljusare dag.

Jag är en sådan som har svårt att bryta tradition. Lojaliteten jag känner för underbara och starka män är något jag inte kan skaka av mig.

Jag fortsätter att förvånas av vårt samhälle. Vad vi är kapabla till att göra, saker vi säger för att nå total tillfredsställelse.

Mitt omdöme blir suddigt och jag fastnar i limbo. En värld mellan verkligheten och hur jag önskar att det skulle vara.

Det är för mig så enkelt att stänga av och landa på drömfabriken. Där har jag kontroll, jag målar upp en vacker värld, allt som lyser är rättvisa.

Jag har en tendens att stå och trampa i en ond cirkel. Analysera stunder, ord som delats. Jag fastnar i förnekelse, kastar mig ut och när livet väl hinner ikapp så försvinner allt oljud. Jag kan befinna mig i en stor folkmassa och för en sekund så är det som att jag är den enda som existerar.

Som en dåre vågar jag hoppas. Jag vågar drömma och jag vågar acceptera. Livet är ingen sagoberättelse. Bara om nätterna, tillsammans med alla stjärnorna. En djup tystnad, en fulländad lycka. Jag kommer att vinna!

"Förlåt att jag aldrig sagt förlåt".

Vi bara satt där. Det var som om vi var dom enda i rummet. En tystnad så kall.

Jag svepte in ögonblick efter ögonblick. Såg alla dagar passera i revy och fick fram några ynka ord - farväl min stolthet.

Det är svårt att läsa människor som som stänger all känslomässig kontakt ute.

Det är svårt att avgöra om en människas ord är sanningsenliga om de inte kan vara ärlig mot sig själv.

Jag har kommit till underfund med vad som drar mig tills dessa individer - utmaning.

Det finns inget mer spännande än att sätta sig själv på prov. Testa ens egna uthållighet och vilja.

Det är allt det som gör mig till den jag är. Hur långt är jag villig att gå för total självförstörelse?

Det är hoppet om livet, om mänskligheten som drar oss in. Den kryddar vår vilja och väntar på att få explodera.

Stanna sa mina drömmar. Det är inget annat än en trasig spegelbild.

Jag tänker på dig varenda dag. Minns ditt ansikte, din lukt. Allt. Som om det vore igår.

Ingenting är någonsin bortglömt. Det finns ingen ånger av de stunder vi delat tillsammans.

När du försvann så öppnades en helt ny värld. En plats så stor, en kontakt till mänskligheten. Så intim och vacker. När du lämnade oss, så tidigt. Så introducerade du mig för verkligheten. Det goda och det onda. Jag är inte säker på att jag skulle varit där jag är idag utan den tragiska händelse som påverkade oss alla så stort.

En sorg ingen annan individ någonsin kommer kunna känna igen. Det är enkelt att relatera till saker som hänt oss, påverkat oss. Men aldrig någonsin kan vi veta hur en annan människa känner med exakta ord. Det finns inga ord kvar, inga ord som räcker till för att förklara den sorg och det tomrum som efterlämnas då man förlorar den personen som skapade ens värld.

Jag är tacksam för att jag hade honom. Han följde med från början till slutet. Ett hjärta så varmt, med en blick som kunde säga tusen ord. En bästa vän och livets stora kärlek.

En resa så lång. Så många vackra och fantastiska minnen. Så mycket lärdom. Men framförallt - så mycket kärlek.

Jag har alltid varit en hopplös romantiker. Farligt förälskad i kärleken och passionen vi endast kan finna med de som är likasinnade. Lite lätt skruvade. Men i grund och botten, alldeles underbara.

Det är svårt att ta sig under mitt skinn. In till mitt hjärta. Vissa gånger släpper jag inte ens ner garden för mig själv. Det är någonting med sorg som rubbar mitt vanligtvis men goda omdöme.

Bakom muren finns så mycket fint att se. Och den som tar sig tid till att penetrera sig igenom, är villig att ge sitt hjärta. En förberedelse på alla dagar som kommer spenderas. Genom gott och genom ont!

Jag är aldrig ensam. Jag har dig och miljoner av de vackraste stjärnorna på himlen.

Omättad. På livet. På allt runt omkring. Livet känns just nu så alldagligt. Ingen spänning. Samma gamla mönster. Allt jag ser på, tar i. Allt. Det är som svart och vitt.

Inga fyrverkerier. Ingen värld med lysande färger. Allt är grått, tråkigt.

Jag vet att jag alltid varit en sådan som behöver spänning. Men den spänning som tidigare satt igång adrenalinet har blivit grått.

Nya människor, nya upplevelser, ny kärlek. Nytt liv, nya chanser. Jag fasar för att fastna. Stå still. Det har aldrig gjort mig gott, snarare tvärtom.

När jag ligger sömnlös på nätterna så får jag dessa idéer. Det är då min motivation kickar igång. Varför nöja sig med något tråkigt och bekvämt bara för att de finns tillgängligt?

Som jag sagt många gånger förut så behöver vi människor i vårt liv som utmanar oss. Som får oss att ta chanser och pröva på saker vi aldrig trodde var möjligt.

Tillsammans så tar man fram en helt ny värld av möjligheter. Utan spänning, utan äventyr och utan risker så kommer jag aldrig ha någonting värdigt att minnas.

Utan en spännande vardag så fastnar jag tillsammans med min ångest. Mitt ständiga oroande över allt det gråa runt omkring.

Jag har ännu inte fått svar på det omöjliga. Och kanske är det bäst så. Kanske är det bättre att jag går min väg, ovetande, med en risk för en fantastisk ny start.

"never settle for anything less than butterflies."

Sometimes a picture speaks louder than words.

Det är konstaterat att ord inte har någon betydelse om det inte finns något arbete bakom dom.

Jag har länge stirrat mig blind på tomma ord och i slutändan blivit besviken. Jag tar helst inte emot löften om jag vet att dom kommer brytas.

Besvikelse av alla de sorter är för mig en stor farhåga. En stulen ursäkt, ett krossat hjärta och ett brutet förtroende.

Det är lätt att stirra sig blind på ytan av det man vill tro. Men de flesta gånger måste vi gräva djupare i sanningen. Jag säger inte att det är fel att förlita sig på någon. När man hittar det, så är det alldeles fantastiskt. Men samtidigt så kan det visa sig vara alldeles fruktansvärt i slutändan.

Att bygga upp sina förhoppningar. Binda ett band med någon och blotta sin själ, för att sedan se allting rasera på grund av frestelse eller bristen på mod.

Vi vill gärna vara omtyckta och vara alla till lags. Men perfektion är ingenting en individ sitter på. Om vi istället slutar fokusera så häftigt på alla runt omkring och istället fokuserar på alla de nära. De som ligger närmast hjärtat. Så kommer vi spara så mycket tid.

Att växa upp är svårt. Det är mycket fördomar och idealet om att vara perfekt finns där. Jag har alltid fått höra att jag är fin som jag är. Och att det inte spelar någon roll vad andra tycker om dig.

Om vi fortsätter söka efter perfektion så kommer vi köra slut på oss själva. Livet är en berg och dahl bana. Vi vet aldrig vad som väntar oss när karusellen stannar.

Jag har funnit svar till det bultande röda. Varje individ är given två stora under. Det första och det sista. Det finns inget mellanting.

Jag blir så fylld av tankar när himlen vänder till mörker. En väntan. Så otålig. En flykt planerad vid världskrig.

Det hade kunnat vara värre. Så som med allting annat. Det är enkelt att blotta sin själ i en text endast vissa kan relatera till. Någon som jag och någon som du.

Ibland så kan jag inte låta bli att undra om jag ger mer än jag tar. Jag vet att jag många gånger kan vara egoistisk och självisk i förhållanden gällande välmående.

Men vart går gränsen vid att ge för mycket eller att ta för mycket? Är livet ett enda spel och vi är deras spelpjäser?

När tar denna oändliga tristess av oändligt spelande slut? Är det livets väg för oss borttappade själar? Eller är det en del av att växa upp?

Stanna upp. Ge. Ta. Våga. Fly. Glömma.

Staden är så tyst om nätterna.
Och rädsla är ingen känsla jag fylls av när jag går längs de tomma gatorna ensam.

Mod. Styrka och kalla vindar. En stund för mig själv. Jag ser tomma parker, tomma butiker och vinter i våra hjärtan.

Jag har svårt att komma till underfund med vad som gör oss så rädda. Det är inte döden som skrämmer mig. Det är vad livet kan göra oss. De känslor som väcks inom oss av blotta synen av minnen, bilder återskapade av våra mörkaste hemligheter.

Känslor som för oss samman av en enda anledning - drömmar.

Under stjärnorna låg jag år 2007. Jag befann mig på en plats som förde så många goda minnen tillbaka. Minnen av min barndom, den lyckligaste tiden av vad jag vill minnas.

Alla stunder i livet skapar den personen vi är menad att vara. Men ändå kan jag inte låta bli att undra - varför är det så att vissa människor får möta det onda mer än andra? Varför är det så att vissa får kämpa mer än andra?

Livet i sig är en läxa lärd. Utan våra hopp och drömmar så finns ingen framtid. Utan våran tillit till varandra så finns ingen morgondag.

Den 19 augusti år 2011 förlorade jag mannen som gav mig allt hopp om livet. Min far och min bästa vän. Det sägs att man aldrig minns en känsla. Men jag kan fortfarande minnas det som om det vore igår. En hårresande känsla av ilska, orättvisa och sorg. En känsla så kraftfull att ingenting runt omkring mig existerade.

Min far uppmanade mig alltid till att vara den jag ville vara. Oavsett människor missnöje angående det, så skapade han den människa jag nu idag är.

Jag är precis som du. Jag går ibland vilse, begår misstag och älskar alltför mycket.

Jag kan, för att jag vill och för att jag vågar. Jag blev inte uppmanad till att stå upp med huvudet högt i svåra stunder, för att sedan krypa ihop när livet blev lite extra tufft.

Allt har en mening. Alla stunder, alla misstag, all sorg. Det är vad som tog mig hit idag. Jag tänker aldrig tråna och aldrig krypa. Sanning är vad jag är. Vad jag tror på.

Om man inte kan chansa, så kan man aldrig drömma till fullo.

Är det dags att vi slutar analysera det som ligger inlåst? Slutar ifrågasätta det vi inte förstår?

Det är fortfarande vinter i mitt hjärta. Jag hade en bra känsla på gång. En fantastisk bild skapad av min största åtrå.

Jag drömmer fortfarande. Och vissa morgnar är fruktansvärda. Jag skulle aldrig nöja mig med något halvdant. Men ibland måste man släppa taget om tanken av vad hade kunnat vara och fokusera på vad som komma skall.

Jag vet att jag inte håller för att gå igenom samma process igen. Jag håller inte för att tråna, längta och söka. Jag behöver bara en stund för mig själv. Kanske någon annanstans.

En första upplevelse. En första kärlek. När var den senaste gången du gjorde någonting för första gången?

Jag kan inte få mig själv att minnas. Jag minns bara känslan. Lätt som en fjäder. Det var som att jag stod ovanför mig själv och tog in alla magiska färger.

Jag misstänker att jag blivit en smula cynisk på grund av min egna idioti. Hopp är farligt men samtidigt så fantastiskt.

Definiera. Förklara. Acceptera. Avsluta!

"Jag sa inte nej till dig på grund av brist på kärlek. Jag sa nej till dig av rädslan att förlora mig själv i den"'

Jag pratade just i telefonen och då slog det mig, hur kommer det sig att vi tjejer är villiga att dejta killar som är totala fegisar?

Även om alla tecken leder oss till den uppenbara självklarheten så ger vi oss inte av. Är det spänningen? Eller hoppet av att kunna förändra någonting omöjligt?

Det sägs att en ärlig man är en bra man. Så istället för att vilseleda varandra och linda in en lögn i den nästa så kan vi börja med att tänka om.

När blev vi så desperata att vi är beredda att säga vad som helst för att landa i sovrummet?

Är det så samhället styrs nu? Av lögner och masochistiska män? Eller är det vi kvinnor som bör se genom fingrarna?

Är det så att vi blivit mindre kräsna för att dagens utbud inte är detsamma?

Jag hoppas på att finna någon som är brutalt ärlig. Någon likt mig, som inser att lögner bryter ner oss istället för att göra oss större.

Det var bara en tanke, och kanske har jag fel. Ibland så kan jag bara inte låta bli!