Idag, den 29e september så kommer jag inte ihåg vem jag brukade vara utan dig. Jag minns känslan, som om den klamrade sig fast i mitt hjärta. Hur mitt hjärta trånade efter ditt accepterande och efter din kärlek.

 

Jag var en fåne som jagade någon som inte kunde bli tämjd. 

 

Men jag tänker ofta på dig. Hur du var den enda som kunde få mig att skratta under gråa dagar. Hur du var den enda som kunde få mig att känna sådan avsky för mig själv. Hur jag var som en marionett i dina händer. Men trots allt mörker så kommer du alltid vara min vackraste kärlek.

 

Jag har alltid beundrat vår relation. Och även om jag brottats med vissa känslor, vissa sidor, så finns det inget jag någonsin skulle ändra.

 

Jag är nu varsam, trygg, och beslutsam, tack vare dig. 

 

Och aldrig kommer jag älska någon som dig. Min människa. Min favoritmänniska. 

 

Jag har kommit till ett accepterande om att det kanske är allt vad kärlek är. Men jag kommer aldrig nöja mig med mindre. 

 

Du var spektakulär, åtråvärd. Du var värld allt det onda. Men framförallt det spektakulära goda. Av dig fick jag 9 år av vackra minnen. Dåliga som bra. Jag vill önska dig en sagoberättelse likt aladdin och jasmine.

 

 

 

Det känns som att det alltid är svårt att veta hur jag ska börja. Och vanligtvis brukar saker och ting kunna rinna av mina axlar. Men det är som att min nya värld givit mig två par nya handskar. En ny slagpåse.

 

Lever som en optimist i flytande form.

 

Och i ringen så är det jag som stirrar fast i det två blå, jag ser dig, vem är du?

 

- Jag ser dig! säger jag till mig själv.

-Jag ser dig och jag ser att du lider!

 

Det finns så mycket ironi med världen. Med självupptagna, nonchalanta, egocentriska, individer. Och för att klargöra så är ingen specifik utpekad. Vi människor är vidriga och egocentriska djur som trevar på andras misär. Vi skulle aldrig säga det högt. Men någonstans långt inombords så fyller det ett tomrum vi aldrig vetat om. En plats inom oss som samlar på oss medaljer från våran egen garderob med skelett.  Och när vi inte lyckas med vårt första slag så kan vi alltid välja att blunda. 

 

Det är ironiskt hur vi ställer oss blint vid den familj vi faktiskt valt själv, men om vi inte kan gå hand tillsammans med de blod vi delat så vad är egentligen förtroende?

 

Jag önskar att mina drömmar kunde bära mig bort från stan, ta över världen. 

 

-"Tro på mig. Du är modigast". Säger jag när jag blickar in i de tomma ögon som stirrar tillbaka i spegeln. 

 

Det känns som om att jag brottas med allt vad denna kombination innebär, utan att låta det definiera mig. Det är som att jag brottas mot den och samtidigt med er. 

 

Jag har svårt att lägga min fokus i tid. Istället för att låta stressen omfamna min själva existens. Jag har svårt att kunna arkivera alla de känslor jag känner.

 

Och ja, det känns ännu sämre nu.

 

Och jag skäms för att jag låter dig. Men jag skulle aldrig vara någon annan, som du är mot mig. 

 

Och om jag inte kan ha det här livet med egna spelregler om vem jag är så vill jag ha det här livet ensam. Vi är inte här för att göra andra människor nöjda. Vi är här för att glänsa. Blomma. Och för att kunna vara vårt ultimata, fantatiska, jag. 

 

Det är som att dansa med djävulen på sin rygg. Han som trevar på din sorg, utnyttjar din sårbarhet. Han som håller sin hand på din axeln i spegeln. 

 

Någon som vakar över allt det solsken som legat under jord tillsammans med honom. Han, vars ansikte sitter fastetsat i ditt minne. Han som jag älskar. Han. Min pappa!

 

Nu existerar du bara som en vacker polaroidbild bakom mina ögon.

 

- Adjö, ropar jag när jag springer runt hörnet! 

 

Adjö. 

 

 

 

 

 

 

 Samvete.

 

Att fylla hjärta och själ för all kärlek i livet. Att förlita sig, med samvete, hjärta och tolerans. Att älska någon ovillkorligt. Att vara älskad ovillkorligt. Du har alltid haft all tillgänglighet till mig och mitt hjärta. Jag avgudar dig för din passion och avskyr dig för din otillgänglighet. Din egoism. Din självgodhet. Min avsky för dig är större än min respekt. Jag avskyr din egoism. Jag avskyr din självgodhet. Allt det du raserat.

 

Att mitt mörker tagit över min vardag. Att spegla sig känns annorlunda utan min eufori, utan dig.  Jag sörjer dig. Som om du aldrig funnits. Jag pratar med pappa om dig. 

 

För mig är familj blod och vatten. Vänskap som blod. Jag har svårt att greppa min sorg kring dig. Istället cirkulerar jag i hat, sorg, ilska, kärlek, samvete och självdistans. Mitt hjärta åtrår dig. Hur vi sörjde tillsammans. Vi delade harmoni, lycka och exstas.

 

Vi kände. Som de två årstiderna.

 

Vi kände varandra. Delade, trots distans, vi saknade varandra. För du var mitt bästa jag när jag inte orkade vara stark för mig. 

 

Jag såg dig. Inte din diagnos. Du var för mig, större, din tolerans, din inteligens, dig. Allt med dig.

 

Det är som att begrava något som jag inte kan ta på.

 

Jag tänker på dig. Läker i ditt existerande minne. Du var min. Jag din.

 

Jag kan inte förlåta din egoism. Men föralltid och förevigt. Det är bara vi. 

 

Jag ser dig sen. Men i mitt hjärta behåller du den största platsen. Resptekten och närhet. kärlek.

 

När det är du och jag. Då är det familj. På riktigt. Inget låtsas. Bara vi. 

 

 

Men med dig känns allt som en saga. Det känns som om jag existerat i ett pararellt uniersum av vad allt det jag önskar. Jag hör dig inte. Jag kan inte ta på dig.

 

Ikväll säger jag farväl. Jag begraver dig i mitt bultande röda. Jag glömmer dig aldrig. Svek, motsatt kärlek.

 

Livet är för kort. Och mitt hjärta i läkande process. Vem är jag? utan dig.

 

Ser du mig? ingen ser dig som jag.

 

ALWAYS & FOREVER. 

 

Hela världen ska få höra!

 

Jag avgudar din storhet. Jag har sett den största möjligheten av kärlek med dig. I alla mörker, alla skeden. Alltid tillsammans.

 

Den mörkaste tanke du någonsin haft. Aldrig dömande och alltid brusande i själen, blotta synen av dig river i mina ådror. Storhet i att känna ett accepterande. Sanning i att vara liten tillsammans med brustna hjärtan. Att känna sig sedd i livets största sorg. Att alltid finna trygghet i dig. Att i panik känna ett lugn. Och att alltid veta hur din hand värmer i den kallaste av alla stormar.

 

Jag tror på dig. Din storhet. Vansinnighet och intelligens. Även i den mörkaste av alla stormar. Alltid tror jag på dig. Jag accepterar dig. Jag ser dig.

 

Det här är som dom säger, -"a once in a lifetime love".

 

 

Jag försöker finna rätsida på allt jag känner just nu. En ångeststorm kryddat med besvikelse och toppat med sorg. 

 

Jag avskyr varje avsikt, de mörka tankarna som stiger till ytan av för mycket grubblande. Min avsky är för er. För den skam och ångest ni framkallar. Jag skäms.

 

Skäms för att jag trodde att jag visste bättre. Ifrågasätter vänskap och lojalitet. Samvete och förnuft.

 

Men främst för att jag ifrågasätter mig själv.  

 

 

 

Plötsligt var vi där igen.

Vid den där korsningen och ingen utav oss visste i vilken riktning vi skulle gå. Vi tog ett djupt andetag, höll andan och hoppades på det bästa.

 

Och från allra första början så hoppades jag på att det var du som kunde rädda mig. 

 

Jag förväntade mig tålamod, uthållighet och förtroende från någon som spillt så sköra ord i vintermörkret. Och du kvävde det uns utrymme som fanns för mig att hämta. Du krävde förtroende, hemligheter och ett naket inre.

 

Och kanske om du hade all makt så hade du kunnat klä mig i något som passade dig.

 

Men du, ack så trovärdiga mästare valde att säga våra farväl innan jag hade hunnit börja skriva något som hade kunnat vara något fumlande mellan kuddar och vita prinsar.

 

Någonstans så kolliderade våra hjärtan. Och jag ville aldrig vilseleda. Men det är som att hela mitt inre är resistant mot blotta tanken. 

 

Som om jag inte är mottaglig för andra i detta nu. Nätterna är långa och jag har inte talat med dig på länge. Inte för att jag glömt. Mest för att jag måste vara min egen hjälte just nu. Och just nu är inte min värld lika färgstark som den brukar vara.

 

Jag försöker finna rätsida på svarta moln och främmande skepnader. 

 

Men främst så försöker jag förlåta.

 

Jag har förstått att livet är för kort för dåliga vänskaper och tomma löften.

 

Jag behöver dig som är villig att stå i en eldsvåda med mig. Någon som inte är girig. Någon som stött på livets mörka passagerare, men framförallt någon som jag kan färglägga livets alla paletter med. 

 

Ni har lärt mig att tala, att gå, att treva, att vara starkt. Jag har växt upp till att vara egen.

 

God.

Lycklig.

Sammanbitten.

Oförstådd.

Älskad.

Ensam.

 

Och tillsammans.

 

Inte bara med er. Men även för de vänner jag kallar familj. Det är en smärta du ser. Inget jag kan skymma för ett älskande öga. Och mitt hjärta ömmar. Men jag behöver det här. Jag behöver vara ensam. Rensa förrådet och göra plats, men att alltid stanna och hålla ett hörn för dig. 

 

Jag försöker så många gånger att förklara. Men det jag känner, som att orden inte faller rätt i rum med mina känslor. Jag vet att du trasas sönder. Att du känner dig ogiltig, inte behövd. Du är inte oberörd, men du är inte som jag.

 

Jag måste lämna utrymme för att orka andas. Jag stirrar mig blind på vad som gick fel. Och jag älskar dig så att hjärtat blöder. Jag blir. Jag vet inte.  Jag ser dig när jag hamnar i limbo. Vet du att jag lärt mig att handskas med mina mardrömmar?

 

Jag studsade ner för trapporna i källaren, kände lukten av garage och trygghet. Där var ni. Mörkrets hjältar. Jag lade mig brevid, och ingen fundering låg oberörd. Det var bara trygghet.

 

Jag ser dig i allting jag gör och jag blir vansinning.

 

Jag blir galen för att jag ser dig i varje rörelse, beslut och andetag. Jag trevar på olyckan. Och idag den 17 december har jag kommit till underfund med min ilska men inte min sorg.

 

När slutar man sakna? När slutar hjärtat att ömma?

 

Vardagen är utom fara. Men sen är du där och hälsar på. Jag måste nypa mig själv i armen ibland och då vet jag att jag drömmer. Där står vi i limbo.

 

Och jag vill sova i dagar i sträck.

 

Jag kan inte treva på min olycka resten av livet. Men hur ska jag kunna ställa någon brevid dig?

 

Du slungas i ett minne framför mig.

 

Jag stirrar blindt på min julgran.

 

Jag minns dig extra vid juletid. Och jag ser dig på farmors väggar. Jag finner ingen logik i min saknad.

 

Men hon är så stark för oss. 

 

Men det är beundran.

 

Jag ser henne, ser allting. Varje hjältedåd.

 

Men jag ser en saknad tillsammans med en livsglädje. Jag kan inte längre fallera. 

 

Jag kan inte tävla emot döden. 

 

Jag älskar dig 

 

Det vore så enkelt att glömma. Men jag är inte kapabel till det. Jag känner allt för dig. För alla er. Jag är en sån som känner för mycket, men älskar för lite.

 

Men att våga älska har ju sin avgrund.

 

Jag vill tala och höra dig.

 

Jag vill tala med dig igen den 7e augusti 2011 och säga att jag älskar dig. 

 

Jag kan inte låta bli, river flows in us.

 

Hjältedåd. Nu och föralltid!

 

Och jag sover inte utan dig. Vi ses i limbo. 

Tystnad.

 

Den slår mig ibland. Som en örfil över ansiktet. 

 

Men med ett kärleksfullt slag. Någon som fyller dessa bultande lemmar med liv. Så fylls jag med lugn. Ibland fäster det sig som cement i mina ben. Och sen är du där igen måndag. Knackar ovälkomligt och jag måste lasta mig ur sängen.

 

Idag har hela kroppen ömmat av inflammation i hjärtat och muskler. Ilska som inte velat stiga ur mina ådror. En hämndplan så lysten. Men med ett samvete som vet bättre. 

 

Jag vet inte vad det är som slår fel. 

 

Men jag vet. Att jag inte längre kan beskylla mig. I mörka tider så ser jag dig i skepnader. Svepa tätt intill mina väggar. Du trevar på min ånger, min lust och min åtrå. Du suger musten ur lust och du suger ut lyckan ur livsglädje. 

 

Du är min mörka passagerare utan returbiljett.

 

Du klänger dig fast i de blödande vristerna. De förvirrande själarna. Och de bortgångna hjärtana.

 

Men så ses vi igen. Som ett polaroidfoto i mitt förflutna.

 

Du hälsar utan välkomnande. Jag tycker du är liten. Avsky. Du ger mig gåshud.

 

Jag brottas med dig ständigt. Du utmattar mig som om jag vore en proffsboxare i världsklass. 

 

Jag kan inte ta på dig. Och jag kan inte uttrycka dig. Du är bara där. Jämt!

 

Och ibland är jag din. Det räcker för mig.

Att existera betyder inte att bara finnas. Inte bara att fylla dessa ekande rum med mänsklig värme. Eller att äga ett bultande röda som slår i takt till våra noter.

 

Det handlar om att göra intryck. Att fylla någon annans mörker med värmen vi har inuti. Att kunna ta något trasigt eller felplacerat till ett kärleksfullt hem.

 

Vår kropp och våra hjärtan.

 

Jag har inte längre tid för missförstådda stunder. Jag försöker treva mig igenom en dåsig dimma. Försöker hitta rätsida på ensamma stunder och mörka stjärnfall.

 

Jag försöker få ordning på mitt arkiv. Där alla känslor ligger begravna. Jag försöker hitta plats åt er alla. Jag har placerat hat i kärlek och sorg i lycka.

 

De små lyckliga stunderna är längre inte njutbara min kärlek.

 

Ståendes under en full blodmåne.

 

Någon som sjunger till mitt skrikande hjärta. Skriker för allt i världen. Om än kroppen inte vore så trött. Så slagen.

 

Jag vill inte lägga en extra tanke på vad som kunnat vara. Jag har saknat mig.

 

Att kunna slå i väggar och riva tapeter för all kraft i livet. Få utlopp av långsamma penisonärer på stormarknader. Känna lycka av mjukglass på nästippen. Att finna sorg i gamla tomater och att kunna stirra i timmar på bananflugorna i ditt rödvinsglas. Du är som jag.

 

Och egentligen vet jag inte vad jag ska kalla mig. Jag kanske bara är någon som göder av smärtan eller det tomma intet på gatan där jag brukade bo. 

 

Och kanske saknar jag egentligen ingenting. Allting kanske bara är illusioner av vad som komma skall. Men tills dess..

 

Jag har kommit till underfund med mitt senaste fynd. Hur jag ställer mig frånvarande till allt som kan göra livet ett uns komplicerat. Jag känner mig så trött. På all dramatik. På att behöva börja om. Känna missnöje och att behöva treva sig igenom denna labyrint av vad som verkar vara en omöjlig romans.

 

Och kanske är det jag som stirrar blint på allt det som kan gå fel. Överanalyserar varje känsla, varje ord och varje andetag. Kanske är det bara så jag är. Ett hjärta som törstar efter något magnifikt. Storslaget och egentligen utom räckvidd. Och det tar emot.

 

Det tar emot att känna sig underlägsen. Det tar emot att känna sig knäsvag. Det tar emot att lägga en extra tanke på någon vars stående position är obesvarad. Jag stirrar sällan tillbaka på mig själv i det här skicket. Och kanske kan jag äntligen hälsa farväl för att hitta plats åt något annat i mitt liv.

 

Efter att ha legat under gråa åskmoln med ett hjärta som gärna ritar i sång tillsammans med musiken som får ditt hjärta att sjunga för alla stjärnor på himlen. På den mörkaste himmel så fann vi något fantastiskt. 

 

-Vänta på mig! Ropar jag innan jag springer runt hörnet. 

 

Jag springer för mitt liv. Jag springer så att jag aldrig hinner ändra mig. Hejdå, min mörka passagerare. Det var en fin romans. Det är som att dansa med djävulen på sin rygg. 

 

Men jag hör ekot slå som ett ständigt rop i den mörkaste gränd. En ständig tanke. En rädsla för livet. 

 

-"Hälsa henne att hon ska dö".

 

Och när du står där, öga mot öga med verklighet. Det är då du aldrig någonsin vill tro på sagoberättelser. Jag måste försöka vara realistisk.

 

 

Ett löfte.

 

Tillsammans med dig får mitt bultande röda en helt egen symfoni. 

 

 

 

 

Det känns tryggt att vara tillbaka här. Tillsammans med er. Ni lojala, tysta och återkommande.

Livet verkar ha mött sin stoppskylt. Det är nu jag bör stanna upp, ta en extra koll på vardagen och ta in det faktum att allting äntligen är över. 

Jag känner mig lite splittrad. Lite sorgsen, men faktiskt, handen på hjärtat. Lättnad!

Det är som om, jag måste tygla mig själv. Det är som att kunna andas igen. Det känns befriande. Som om jag precis lärt mig att gå. Och jag är livrädd. Livrädd för att falla. Livrädd för att börja om.

Livrädd att lämna romantiska komedier och barnsliga skratt bakom mig. Livrädd för att vara naken. Sårbar och ny. Det är ju inte jag. Det har aldrig varit jag. 

Jag har förlitat mig blint på det faktum om att det kommer finnas nya chanser till att göra något magnifikt. Spektakulärt!

Och jag saknar dig aldrig mindre. Det är som att kliva på ett tåg utan slutdestination. Ett hjärta som pumpar för bara dig. En kropp som pulserar i i ditt minne för att aldrig glömma. Någon som vill göra historia med ditt namn.

Men så som dominobrickor faller allt med tiden. Nu är jag här igen. Och jag känner mig inte fullbordad. Vart är du? Jag saknar dig så att hjärtat ömmar. 

Allting känns så oklart.

 

TIden. Livet. Det förflutna. Nutid. Spelet som hållit gnistan igång i alla dessa år. En masochist heroin. Aldrig stilla. Aldrig tillfredställd. Som en symfoni för själ och hjärta. Det är som ett slag i magen att överge. Att såra. Att ta ifrån någon hoppet om vad som kunde vara.

 

Men nu är jag här igen. Tillbaka till denna ödelagda plats för att återfå min skatt. Samla ihop mig själv. Ställa mig tillrätta. Att aldrig låta dessa svarta passagerare få nöjet att njuta av av simmande bitar eller oroliga hjärtan. Att finna ett tillsammans med den triggande pulsen av adrenalin som slår på dina ådror. Att rättfärdiga mänsklighet efter all hjärtesorg och att äntligen få explodera.

 

Det här min tid. Det kommer skina på den färggladaste himmel som någonsin skådats. Jag stirrar på livets yttersta ikväll. Och jag älskar det!

 

Jag älskar smärtan som får mig att känna mig levande. Och ibland många gånger odödlig.

 

Jag kan älska ovissheten ibland. Men en sorg i ögonen på de du älskar är obarmhärtig.

 

Jag har alltid varit sån. En sån som älskat för mycket. Hatat för ofta. För mig är saker och ting väldigt ofta svart och vitt när det kommer till de mitt hjärta vårdar och håller ömt. 

 

Men jag tror att..

 

bara någon som älskar hela dig. Känner hela dig. Kan se allt det du ser. Dom där ögonen du älskar när hennes hjärta sjunger för all lycka i världen.

 

Eller gångerna när hennes hjärtat svurit en ed om att aldrig någonsin korsas med genvägar, ovisshet eller sorg.

 

Ett färgsprakande hjärta. 

 

-"och lillasyster, jag ska måla hela himlen din".

 

Hela livet är din resa. Något du ska göra ensam. jag tror meningen med livet handlar om att finna sitt andra hjärta. Det som gör dig till dig. Det som gör dig trygg. Hel. Fulländad. Det som gör dig till någon vars självförtroende är att övervinna världen. Och först då kan du kanske finna dig själv i samma värld, tillsammans med mannen du alltid älskat.

Det finns viss skam i att blunda. Att bli ställd i en vrå. Granskad, visiterad och förödmjukad. Min mardröm tog en annan vändning, hittade ett annat ljus och en annan mening.

Jag drömmer inte som förrut. Och någonstans så tror jag att det varit över en längre tid. Dåraktighet höll mig kvar. Fastnade i en grå zon och hittade ingen utväg.

Det är som att springa fritt tillsammans med livet. Med en färgglad palett, redo att måla utanför linjerna. Våga vara här tillsammans med alla trasiga minnen. Att läka i minnet av honom. Min hjälte.

Att finna trygghet i en blick av kärlek som aldrig dör. Att vara ett med smärta, sorg och saknad. Att se de konstnärliga i hjärtekross.

Att finna ro i tanken om svarta dagar på den mörkaste himmel.

Att alltid minnas dig. Och att aldrig sluta älska. 

Det finns frustration inom mig.

 

Frustration när jag inte ens kan lägga ord i munnen på mig själv. Ett eko i mitt sammansvetsade inre. Lite som om jag helt plötsligt blivit stum.

 Men jag behöver känna. Jag behöver få känna den där levande smärtan. Den tickande bomben inuti. Som om hela jag kunde explodera vilken sekund som helst.

 

Det är något visst med att känna den där pumpande effekten från topp till tå. Känslan när adrenalinet vägrar släppa taget. Att se och känna spektakulära stunder. Att minnas och att aldrig glömma.

 

Det är som om att bli förförd. Om och om igen.

 

Bara en känsla. Ni vet något sånt där man inte kan skaka av sig. Teorin om bananflugan i ditt rödvinsglas. Minns ni den?

 

Minns du de glittrande ögonen? En passion så stark. En passion för livet och alla dess äventyr. Det är som att släppa taget om drömmar du haft sen du var liten. Se något ont i lättnad. Se något fasansfullt med adjö. Men framförallt att känna smärta i frågan av -

"vad vore livet om jag tagit en längre väg den kvällen?".

 

Jag vet att det är fult att bedra det förflutna. Men när jag ser ångesten slå framför mig som två slagpåsar av vad som var så kan jag inte förmå mig själv att sluta.

 

Jag kan inte sluta springa mot rött. Jag är fast. Beroende.

 

Jag vet att jag sa att jag vill att du glömmer. Men ikväll är det för dig eldens lågor sjunger starkast till.

 

Som den stjärnklaraste himlen på det svartaste hjärtat. Ikväll sjunger ångest för livet. För dig. Och jag lovar att alltid minnas.

 

Ingen annan rör mig som du.

 

 

Jag står kluven i en svartvit canvas. Frågande hur jag ser på nutid ställer jag mig känslomässigt oberörd. För lite mod i bagaget för att ta det sista klivet utåt.

 

Alltid frågande.

 

Vad är det med mig som alltid finner mystik och åtrå vid de ouppklarade fälten? Något trasigt, något mörkt, något okänt och något utom räckhåll.

 

Jagas av en oändlig stjärna som försöker skymma mitt mörka öga. Jagas av en skugga. Ett förflutet. Misstag. Ångest och gamla bekantskaper som inte lärt sig livet utan stödhjul.

 

Och hur länge kan man låtsas innan man etsas fast i lögner och mörka skepnader? Jag kommer i håg dig som en polaroidbild fastetsad bakom mina ögonlock. Ett minne, en stund och ett ögonblick.

 

Det är som om... Vänta.

 

Samlar alla bitar. Ångrar mig. Faller dit. Hittar en mening. Stirrar på dig. På något möjligt jag sett. Ångrar mig och jobbar fältet.

 

Jobbar mig igenom i kamouflage som om att du ska missa mig. Medvetet så vill jag att du glömmer. Inget vore väl ändå värre. Det är som om min själ göder sig på smärtan av självdestruktivitet.

 

När du ser oss bakom dina två blå. Se mig. Och glöm mig aldrig!